Gevären är inte laddade.
– Men de fungerar och vi laddar dem när vi håller vakt på natten, försäkrar
Mohamed.
Lugn och ro råder i Tobruk och de fyra unga männen berättar med stolthet i
rösten att det är frivilliga som de själva som håller banditerna borta, inte
bara från bankerna, utan också från hamnen, oljeraffinaderiet och från gator
och gränder i största allmänhet.
Ett nätverk av frivilligarbetare, organiserade i grupper som de kallar
folkkommittéer, ser till att Tobruk fungerar: De dirigerar trafiken, de
städar gatorna, de samlar in vapen och de ser till att det finns mat till de
demonstranter som fortfarande bor i tält i stadens centrum. Varje
eftermiddag samlas flera hundra demonstranter på Martyrernas torg.
– Så länge Kaddafi lever kan vad som helst hända, säger 30-årige Salah Ibrahim
Salem.
– Inte förrän han är borta kan vi ge oss av härifrån.
Salah Ibrahim Salem är polis. Eller var. Natten till den 15 februari såg han
22 demonstranter i Libyens näst största stad Benghazi cirka 40 mil bort,
skjutas till döds. Bland annat av poliser. Den natten slutade Saleh Ibrahim
Salem vara polis.
– Jag och mina kolleger från Tobruk hade skickats till Benghazi för att
regimen kände på sig att något höll på att hända.
Morden på demonstranterna i Benghazi blev den gnista som tände revolutionen.
Den 17 februari blev Saleh Ibrahim Salem en del av oppositionen hemma i Tobruk.
– De satte in Kaddafis milis och legosoldater från Tchad och Niger mot oss,
säger han.
Tre av Tobruks invånare miste sina liv. När de som överlevde hade tagit
kontroll över staden, satte de eld på alla regimens byggnader:
polisstationerna, administrationens hus, säkerhetstjänstens huvudkontor. En
staty av Kaddafis gröna bok förvandlades till grus.
Kaddafi-regimens gröna flagga är borta. Nu vajar hans företrädare kung Idris
trikolor i svart, grönt och rött överallt. Och de otaliga affischerna med
diktatorns bild har slitits ner.
– Vi såg så många bilder av honom överallt och hela tiden att han dök upp i
våra drömmar, säger meteorologen Idris Kamiss, 51.
För första gången i sitt liv känner han sig fri. Han är inte rädd, säger han.
– Vi lever inte längre med en pistol mot tinningen. Nu kan ingen arrestera mig
bara för att jag pratar med dig. Det är en helt fantastisk känsla!
Idris Kamiss har bott hela sitt liv i Tobruk, på en gata som liksom de flesta
andra saknar avlopp.
– Vi måste gräva hål i marken för att bli av med vår skit. Sådan är vardagen
här och bara det är skäl nog att protestera, säger han.
Östra delen av Libyen där revolten – eller revolutionen som de själva säger –
började, har i årtionden förtryckts ekonomiskt under Kaddafi. Få
investeringar har gjorts och de ekonomiska reformer som har genomförts i
landets västra del, har inte invånarna i öst fått del av. Fattigdomen är
utbredd och en lön på en tusenlapp i månaden är normalt.
Saleh Ibrahim Salem, polisen, bor med sina föräldrar och sina åtta syskon, det
yngsta är 15 år, i ett hus med tre sovrum och ett vardagsrum. I ett av
sovrummen bor hans äldsta bror med sin fru och deras fem barn. Inget av hans
andra syskon har haft råd att gifta sig, och bara Salah och två av hans
bröder har arbete och inkomst.
Jag frågar om Saleh tänker bli polis igen om Kaddafi störtas.
Han tittar ett ögonblick lite förvirrat på mig innan han säger:
– Det finns inget som heter om. Får Kaddafi makten igen så är det slut med mig
och alla som mig. Då blir vi allihop avrättade som förrädare.
– Först när Kaddafi är borta, blir jag gärna polis igen.
Bankerna öppnade i torsdags för första gången sedan den 17 februari. Man får
högst ta ut 200 libyska dinarer, en tusenlapp. Å andra sidan får alla göra
det, också de som inte inte har några pengar på sitt konto. Mataffärer,
apotek, bensintankar och en del kaféer håller öppet. Allt annat är stängt.
Också skolorna.
– Kaddafis son har sagt att han vill att skolorna öppnar igen, säger Fawsy
Hussein, 47-årig ingenjör och en av demonstranterna på Martyrernas torg.
– Därför håller vi dem stängda tills Kaddafi och hans regim är borta.