Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Gazas framtid begravdes

Tioåriga Mohammed Abu Zoor slungades...
Sjuksköterskan Basel al-Hajjar...
Reparationsarbetet med huset som...
1 2 3

Gazas framtid begravdes

Världen. Hamasledaren Khalid Mishal kysste marken i Gaza när han i fredags kom över gränsen från Egypten för att högtidlighålla rörelsens 25-årsdag.
Men den instängda civilbefolkningen har inte mycket att fira.

Sjukhusen saknar 60 procent av medicinerna WHO listar som akut livsnödvändiga och polisen kan inte göra sitt jobb. Läkaren Abed al-Askari förstår inte hjälporganisationernas frånvaro, och tycker FN-beslutet att ge Palestina observatörsstatus är ett slag i luften.

– Omvärlden kanske helt enkelt är trött på att hjälpa oss.

Abed al-Askari vaknar av att någon skriker på gatan utanför hans hus. Klockan är kvart i tolv den 19 november, och bomberna har regnat över Gaza fem dagar i sträck. Mannen som skriker på gatan är Abeds granne. Den israeliska armén har ringt och väckt honom med orden ”Vi kommer bomba ert område. Du och dina grannar har en kvart på er att lämna husen”.

Abed rusar upp ur sängen och väcker sina sex barn. De skriker i panik. I deras lägenhet bor 48 personer och kaos uppstår när alla försöker lämna huset och samtidigt ta farväl av sitt hem och sina ägodelar. Ingen vet vad som kommer finnas kvar nästa morgon.

– Ingen kunde riktigt greppa vad som höll på att hända, det var för overkligt. Barnen och många av oss vuxna bara skrek, och i paniken sprang vi ut utan någonting. Det enda vi har kvar är de kläder vi hade på kroppen, säger Abed al-Askari.

Vid midnatt slog den första av sex bomber ner i familjens bostadshus, som nu inte är mer än en stor grushög. Fem andra hus i närheten blev totalförstörda och ytterligare sju fick så stora skador att de inte längre går att bo i. Totalt gjordes över 200 personer hemlösa på mindre än en timme.

Av den tre våningar stora polisstationen i flyktinglägret Jabalia, en stadsdel i Gaza, återstår bara betongklumpar. Överallt sticker förvrängda armeringsjärn upp ur marken, och var man än sätter ner foten krasar det från glasskärvor.

Polisstationen bombades samma dag som al-Askarifamiljen gjordes hemlös.

– Vi har inte längre något utrymme att arbeta på. Inget kontor, inget häkte, ingenting. Det känns lite som att vara hemlös. Men vi ska bygga upp husen, städa upp gården och fortsätta hjälpa invånarna med deras problem. Det är de som drabbas värst av krigen här. Inte Hamas, inte Islamiska Jihad, utan civilbefolkningen, säger Mohammed Sarhan, chef för polisstationen.

Men enlig honom kommer det inte att gå fort. Bara att få fram byggmaterial till husen tar lång tid eftersom det måste smugglas genom Hamas tunnlar.

– Det är inte som i vanliga länder där det bara krävs ett samtal för att någon ska komma och börja bygga. Här i Gaza tar varje litet steg lång tid.

I ett litet rum på al-Shifasjukhusets barnavdelning trängs tre familjer kring sina skadade barn. Mohammed Abu Zoor spelade fotboll med sina kompisar när en missil slog ner mitt bland dem. Mohammed träffades av splittret och slungades in i en vägg, men en lagkamrat hade inte samma tur. Missilen hade träffat kompisen och han försvann i explosionen.

Mohammed öppnar ögonen för första gången idag. Hans lillebror Mosab har väntat tålmodigt och lägger sig nu bredvid sin bror för att visa sitt nya mobilspel. Deras moster Fatma Sheheeber släpper taget om Mohammeds hand och tar ett steg tillbaka. Barnen är hennes ansvar efter att också deras mamma skadats av bomberna.

– Tahani, deras mamma, var tvungen att lämna sjukhuset för att ge plats åt andra skadade. Jag tar hand om barnen tills hon blir tillräckligt bra för att vara här själv, säger Fatma.

Sjukhusens har drabbats hårt av kriget, trots att de skonades från direkta träffar. Medicin och medicinsk utrustning har varit en bristvara här ända sedan Israel satte Gaza i blockad för fem år sedan, och samtidigt är sjukhusen nu överbelastade.

– Minst 25 personer dog för att vi inte hade tillräckligt med proteinersättning till dem som förlorat blod under kriget, och det är bara en av många mediciner vi saknar, säger Nael Skaik, chefsfarmaceut på al-Shifasjukhuset.

En del medicin från FN och Västbanken har trots allt nått Gaza sedan det senaste kriget startade. Problemet är enligt Nael Skaik att de inte får den medicin de verkligen behöver.

– Vi har en väldigt specifik lista över den medicin vi är i behov av, men varken FN eller Västbanken följer den. Till exempel fick vi 20 000 influensapiller för några dagar sedan. Vad ska vi med dem till? säger Nael Skaik.

– Under en konferens sa jag att vi behöver ett nytt krig i Gaza. Några människor måste dö för att organisationer och länder ska skicka medicin och utrustning till oss. Men så länge blockaden finns kvar kommer människor ändå att dö i onödan.

Morgonen efter att al-Askarifamiljens hus förvandlats till en grushög åker Abed tillbaka till platsen de tidigare kallade ”hemma” med några av de äldre barnen. Det enda som påminner om att deras hus bara några timmar tidigare stod här är den rödvita telemasten som nu förvriden sträcker sig från grushögen till det utblåsta grannhusets tak.

– Så fort barnen såg vad som var kvar av deras barndomshem brast de ut i gråt. De fortsatte ställa samma fråga: Varför? De kunde inte förstå varför den israeliska armén förstört deras hus, säger Abed.

Nu är familjen al-Askari utspridd över hela Gaza City. De bor hos släktingar, vänner och andra som öppnat upp sina hem. Abed, som är läkare, sover oftast på sin klinik och har sällan möjligheten att träffa sin familj.

– Jag vet inte var mina barn är just nu. Eller vad de gör. Sover de? Har de ätit? Har de tillräckligt med filtar? Det gör mig deprimerad, jag känner knappt för att gå till jobbet.

Bristen på hjälp från omvärlden är svår för Abed att förstå. Efter förra kriget kom hundratals internationella organisationer så fort vapenvilan trätt i kraft, men nu lyser de med sin frånvaro, säger Abed.

– Jag vet inte varför vi inte får någon hjälp den här gången.

Frågan om hur han ser på framtiden möts med en lång tystnad. Efter ett tag svarar han:

– Det känns väldigt oklart, och ovissheten är värst. Vi har en vapenvila men ingen vet vad den egentligen innebär. Vi vann omröstningen i FN, men vi litar inte på det internationella samfundet så jag tror inte det spelar någon större roll i praktiken. Inte positivt i alla fall, i den närmsta framtiden blir det fler olagliga bosättningar och en förvärrad ekonomisk situation.

Ännu en lång tystnad uppstår, innan han fortsätter med tyst röst:

– Barnen frågar samma sak, om framtiden. Att försöka svara på det är jobbigt. Vi har ingen framtidsvision, att födas i Gaza innebär så många begränsningar. Jag försöker ge dem hopp, men när de inte ser gråter jag för dem.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Världen
Området mindre än Eslöv

På Gazaremsan bor 1,7 miljoner palestinier på ett område mindre än Eslövs kommun.

Gazaremsan tillhörde det brittiskadministrerade Palestina fram till 1948, då området ockuperades av Egypten. Israel tog kontroll över Gaza efter sexdagarskriget 1967. Efter Osloavtalet 1993 tog Palestinska myndigheten över administrationen. Den israeliska militären drogs tillbaka helt först 2005.

2006 vann den terroriststämplade rörelsen Hamas det palestinska valet och ingick i en koalitionsregering med den palestinska presidenten Mahmud Abbas Fatah-rörelse. Efter inbördes stridigheter tog Hamas 2007 helt över styret av Gazaremsan.

Efter raketbeskjutning från Gaza mot södra Israel 2008 gick israeliska armén in i Gaza. Minst 1 300 palestinier dödades.

I november 2012 dödades 174 palestinier och sex israeler när raketer sköts från Gaza mot Israel och den israeliska armén bombarderade Gaza.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu