Skyltar med skrattande delfiner kantar vägen genom Taiji, ett litet
kustsamhälle med tretusen invånare vid randen av Stilla havet. Här finns
naturliga havsvikar omgivna av höga klippor som gör platsen idealisk för
valfångst.
Taiji har kallats för valstaden sedan 1600-talet. På valmuseet mitt i byn
visar man stolt gamla fångstredskap och metoder. Än idag står jakten på
delfiner och andra valarter för en stor del av invånarnas inkomster.
I en vik bakom museet finns ett delfinarium med flasknosdelfiner och andra
tandvalar. Publikfavoriten är den vita delfinen Shiro som smackar och
visslar mellan konsterna. Varje gång han skakar fena eller låter barnen
klappa honom på nosen får han en bläckfisk.
Några hundra meter därifrån ligger turistmagneten Dolphin Resort som erbjuder
gästerna att simma med delfinerna under sommarsäsongen. Här bubblar vattnet
när de nyfångade, otämjda djuren simmar runt, runt i turbofart.
I en annan bassäng flyter en trött hane. Om och om igen puttar han upp den
gula bollen med sin blanka, flaskformade nos. Då och då ger han upp en kort
stund men fortsätter sedan den tvångsmässiga rörelsen.
Delfintränaren May Goto vill inte prata om vad som händer med delfinerna när
de blir gamla och trötta.
– De byts ut, säger hon till sist.
Från poolområdet har man utsikt över den stora Taijiviken. Innanför
pärlmusselodlingarna finns ett tiotal inhägnader med flasknosdelfiner på
öppet vatten.
– De tillhör andra företag. De ska bli showdelfiner men jag vet inte var.
Vad som händer med de djur som inte är tillräckligt talangfulla för att
uppträda säger sig May Goto inte känna till. Fast ingen av invånarna i Taiji
kan vara ovetande om den näring som försörjer en stor del av befolkningen.
De djur som inte duger till att bli lönsamma showdelfiner säljs som valkött,
bland annat till japanska skolmatsalar. Detta trots att arten har så höga
halter av kvicksilver att den är otjänlig som människoföda.
Sedan 1986 är det förbjudet att fånga de utrotningshotade djuren, men Japan
har fortsatt fisket under förevändning att det rör sig om forskning.
Nu laddar regeringen om för att få förbudet hävt. Inför Internationella
valfångstkommissionens möte i Florida i helgen krävde fiskeriminister
Hirotaka Akamatsu att det kommersiella valfisket släpps fritt.
De senaste säsongerna har ett amerikanskt filmteam gjort livet surt för
valindustrin i Taiji. I den Oscarsnominerade miljödokumentären ”The Cove”
får vi får följa filmteamet när de riggar dolda kameror i ett hårdbevakat
naturreservat. Där pågår masslakt av de delfiner som inte duger som
showartister. Vi får se hur fiskarna hugger sönder de värnlösa, skrikande
djuren med sina harpuner och den vackra havsviken förvandlas till ett
blodbad. Fiskarna går också till attack mot filmteamet och i bakgrunden
finns yakuzan, den japanska maffian.
Den drivande kraften bakom filmen är den före detta delfintränaren Ric
O’Barry. På 1960-talet drillade han delfiner till den populära tv-serien
”Flipper”. Han hoppade av en lysande karriär när hans favoritdelfin begick
självmord i hans armar genom att sluta andas. Sedan dess har han ägnat sitt
liv åt att bekämpa delfinindustrin.
När Ric O’Barry visade viken i Taiji för naturfotografen Louis Psihoyos
bestämde de sig för att filma slakten.
Det resulterade i ”The Cove”, en ekothriller som belönats med ett tjugotal
priser sedan världspremiären för ett år sedan. I Japan förbjöds den men
efter valet i höstas beslutade den nya regeringen att den skulle få visas på
Tokyos filmfestival. Först i mitten av februari kom nyheten om att filmen
får japansk biodistribution.
– Jag har satt press på fiskarna och minskat deras manöverutrymme. När jag
först kom till Taiji slaktade de delfinerna helt öppet på stranden, sedan
spärrades viken av med taggtråd och vakter. Sedan någon vecka tillbaka har
slakten flyttat ut till havs, säger Ric O’Barry när vi når honom på telefon
i USA.
I Taiji är ”The Cove” fortfarande tabu. Chefen för valmuseet vill inte uttala
sig i medier. Det vill ingen i den lilla sömniga staden, varken om delfiner
eller om något annat. De skakar bara på huvudet.
Till sist hittar vi viken, där tusentals delfiner slaktas årligen enligt
filmen. Viken ligger öde i februariregnet, men avspärrningen och
förbudsskylten undertecknad av borgmästaren i Taiji finns kvar.
Norr om viken finns en väg som leder upp till en bergsplatå dit man ska ta sin
tillflykt vid en tsunami. Någon har kamouflerat utsikten över inloppet till
viken med lövruskor, och vi måste forcera tre barriärer av taggtråd innan vi
når randen av ravinen. Under oss finns bara skimrande blågrönt vatten, inte
ett spår av den blodröda slaktplatsen i ”The Cove”.
I Tanabe nordväst om Taiji träffar vi kanadensaren Brad Towel, chef för
turistbyrån. Han förklarar befolkningens tystnad med att filmteamet använt
ohederliga metoder.
– Många känner sig utnyttjade, deras uttalanden har blivit förvrängda, både i
filmen och i nyhetsrapporteringen, säger han.
Men Ric O’Barry har en annan version:
– Kameran ljuger inte. De hade sina chanser att svara på våra frågor, men
vägrade att samarbeta med oss. Vi försöker bara göra folk i Japan och i
resten av världen uppmärksamma på vad som pågår, säger han.
På grund av opinionstrycket efter ”The Cove” stoppade myGndigheterna
tillfälligt delfinjakten i höstas. Ric O’Barry hoppas att den uppmärksamhet
som filmen får i och med Oscarsgalan ska göra det svårare att återuppta
jakten.
– Jag bryr mig egentligen inte om Oscarsstatyetten, jag är ingen filmmakare.
Men eftersom galan är det mest populära tv-programmet i Japan så blir det en
pr-mässig mardröm för den japanska regeringen, säger han.