Snön yr kring hovarna när 12-åriga guldfuxen Zarda sätter av i galopp. Abdulhaq Chrik kämpar för att hålla sig kvar i sadeln. I vänster hand håller han tyglarna i ett stramt grepp, i den högra kastas ett närmare 50 kilo tungt kalvkadaver fram och tillbaka i en okontrollerad dans.
Abdulhaq Chrik kränger överkroppen åt vänster för att balansera vikten från den döda djurkroppen. Ett par hundra meter längre bort vajar en liten grön flagga i vinden, det är mot den han försöker styra Zarda.
Först ska de runda flaggan. Därefter ta sig tillbaka genom klungan av motspelare, som alla har samma mål: att få Abdulhaq Chrik att tappa sitt byte.
Lyckas Abdulhaq Chrik återstår bara ett moment, det allra svåraste, att i hög fart lägga ned bytet i cirkeln som ritats upp i snön.
Publiken jublar och det ångar om både häst och ryttare när Abdulhaq Chrik rider fram till tävlingsledaren för att ta emot priset på 100 amerikanska dollar. 35-årige Abdulhaq Chrik är en av Afghanistans bästa buzkashiryttare. Han kommer ursprungligen från Baghlanprovinsen ett par timmars bilresa norr om Kabul. Under talibanregimen i slutet av 90-talet flydde han till Panjshir.
I den storslagna och svårtillgängliga Panjshirdalen är buzkashi omåttligt populärt. Det är en av få platser där sporten kunnat utövas utan begränsningar trots de senaste 30 årens politiska och militära kaos. Till och med under talibanregimen spelades det buzkashi i Panjshir.
– Talibanerna ansåg att buzkashi var omoraliskt, men det hindrade dem inte från att själv arrangera matcher, berättar Abdulhaq Chrik.
Han minns hur de gick från hus till hus, och beslagtog de bästa hästarna. Därefter tvingade de ryttarna att spela. De som vägrade kastades i fängelse.
Det var den mongoliske erövraren Djingis Khan, som på 1200-talet introducerade buzkashi i Afghanistan. Idag omsätter sporten stora summor. En bra häst kan kosta 100 000 amerikanska dollar eller mer. Och en duktig chapandaz kan dra in ett par tusen dollar bara på en enda match, vilket gott och väl motsvarar årslönen för en afghansk polisman.
– Bra betalt? Visst, men det är också ett slitsamt och farligt jobb, säger Chrik och håller upp två sargade händer.
Oräkneliga benbrott har gjort händerna knotiga och krokiga. Fingrarna har varit brutna så många gånger att han tappat räkningen. Det samma gäller näsan.
Chrik är ett smeknamn som betyder gerillakrigare eller krigsman. Han berättar att han fick namnet i mitten av 80-talet, när han som tonåring stred i mujahedinarmén mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna.
Sakligt berättar Chrik att han förlorade sin pappa och fyra bröder i kriget mot kommunisterna. Själv blev han sårad vid flera tillfällen.
Han kränger av sig rocken och visar upp ett djupt ärr på överarmen.
– Det var fredag, vi hade nyss avslutat morgonbönen när vi gick till attack mot en sovjetisk vägspärr i provinsen Badakshan. De överrumplade sovjetiska soldaterna övergav sin postering, men återvände några timmar senare. Efter sex dagar hade vi tagit över hela området, men vi fick fortsätta att försvara oss i flera veckor innan de gav upp och försvann. Sammanlagt förlorade vi 280 man i det slaget, många av dem var mina vänner.
Qasabafältet strax utanför Kabul ligger inbäddat i ett bländande vitt vinterlandskap. Under natten har temperaturen sjunkit till närmare 15 minusgrader. Kylan är dock inget som bekymrar Abdulhaq Chrik när han gör sig redo för spel. Han är utan handskar, och under den röda buzkashidräkten har han bara ett tunt linne.
Bredvid honom rider fjortonårige Zakir Mohammad Zaman. Om Chrik är stjärnan för dagen, så tillhör Zakir en ny generation av unga lovande chapandaz.
De ingår i samma stall. Hästarna ägs av Zakirs pappa, affärsmannen Haji Mohammad Zaman.
– Jag har fyra söner som spelar buzkashi. Zakir är yngst, men den med störst talang. Han är smart, stark och orädd, vilket är en förutsättning om man ska bli en duktig chapandaz, förklarar pappa Haji.
Zakir ägnar nästan all ledig tid åt hästarna. En dag ska han bli lika berömd som sin idol Chrik.
– Buzkashi är mitt liv. Varje dag går jag direkt hem från skolan för att få vara med hästarna, och på eftermiddagarna tar jag ut min egen häst, Bolol, på en ridtur.
Zakir är långt ifrån ensam om sin dröm. I Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, finns gott om pojkar som fantiserar om att bli en hyllad och rik chapandaz. Långt ifrån alla har det lika väl förspänt som Zakir. För dem är buzkashi en möjlig väg ut ur fattigdom.
Abdulhaq Chrik är bekymrad. Inte så mycket för sin egen del, som för de unga pojkar som likt Zakir drömmer om en framtid som chapandaz. Den senaste tidens våldsamma utveckling i landet riskerar att krossa deras drömmar. Samtidigt som USA och Nato förbereder sig för att plocka hem sina trupper, kommer talibanerna allt närmare makten. Nu fruktar det afghanska folket ett nytt inbördeskrig. Abdulhaq Chrik, som varit med om att befria landet från både sovjetiska ockupanter och religiösa fundamentalister, minns alltför väl.
– Jag ber till Gud att jag aldrig får uppleva det igen.