NAM KEM. Nam Kem är thailändska för saltvatten. Fram till flodvågskatastrofen
i december 2004 såg livet här i byn ungefär likadant ut i generationer,
nästan alla levde på fisket. Men så plötsligt förändrades allt.
Sorgen vilar fortfarande tung över det lilla samhället. Det är inte bara
minnesmuren med namnen på de omkomna som gör döden så påtaglig här, där över
2 000 människor miste livet. Många thailändare tror fullt och fast att de
omkomnas själar dröjer sig kvar på platsen.
43-åriga Suwadee Sukaseems fyraårige son försvann i flodvågorna. Nu går hennes
inkomster från försäljningen av tsunami-souvenirer till en buddhistisk
stiftelse som hjälper anhöriga till tsunamins offer.
Suwadee Sukaseem får ofta frågan hur hon orkar vara kvar i Nam Kem.
– Det går inte att fly från det som hänt. Här är jag född, här har jag alltid
bott och det är här jag känner mig närmast min son, säger hon.
Men hon går inte frivilligt till stranden, bara femtio meter från hennes
souvenirstånd. Och hon skulle inte på några villkor doppa ens en fot i havet.
Suwadee Sukaseem lagade mat hemma i köket när flodvågen kom och sög med henne
och de båda barnen ut till havs. Suwadee flöt på ett plastlock medan hon
krampaktigt höll om femton månader gamla dottern Laphat och fyraårige sonen
Phongsagorn. Hon orkade inte hålla fast sonen, som flöt iväg och försvann,
lilla Laphat klarade sig.
Fiskaren Samran Sangkharak fick en ny fin fiskebåt av thailändska staten i
stället för den gamla som krossades av jättevågorna. Men han förmår inte
fiska längre, orkar inte ge sig ut på vattnet igen. I stället hjälper han
sin fru Chanjira, som är mellanhand i fiskbranschen, med försäljningen till
marknader och restauranger.
– Livet har totalt förändrats i Nam Kem men vi väljer att stanna. Det ger
styrka att vara omgiven av människor som upplevt samma sak. Vi går till
templet tillsammans och vi känner gemenskap, säger Samran Sangkharak.