Teheran. Män och kvinnor syns sällan röra vid varandra offentligt i Iran. Men
inför valet har Teheran varit tapetserat med affischer som visar ett äldre
par, allvarliga och lite framåtlutade, med sammanflätade händer.
Det är reformkandidaten Mir Hossein Mousavi och hans hustru Zahra Rahnavard.
– Han bara tog min hand där framför alla kameror, säger hon och lyckas låta
bli att le.
– Vi hade inte pratat om det innan. Det är naturligt för oss, vi gör ofta så
hemma.
Ansiktet snabbt i ordning igen.
– Samhället måste moderniseras, bli vänligare, mer tolerant och mindre stelt.
Zahra Rahnavard sitter i en fåtölj som får henne att se ännu mindre ut än hon
är i konstcentret Farhangstan Honar, en ren och tyst oas i den tutande,
dammiga staden.
Här har hon många gånger ställt ut sina målningar. Hennes skulpturer pryder
Teherans torg. Hennes böcker har sålt i miljonupplagor och hennes akademiska
meritlista är lång.
I en tv-debatt mellan hennes make och president Ahmadinejad i förra veckan
hävdade presidenten att hennes meriter är resultat av korruption. Hon
svarade omedelbart med att hota stämma honom för förtal.
Många har befarat fler påhopp mot henne under valkampanjen. Zahra Rahnavard
gör ingen hemlighet av att hon gick obeslöjad före revolutionen.
Den roll hon intagit har tidigare inte funnits, men efter henne har också de
andra presidentkandidaternas fruar blivit aktiva i kampanjerna.
Och hon är inte rädd att uttala sig drastiskt. Många av de grönklädda
demonstranterna på Teherans gator ser henne som en ikon. Det har hon själv
ingenting emot.
– Jag är en symbol för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter genom mitt
konstnärskap och mitt sätt att leva: jag reser vart jag vill, gör vad jag
vill och säger allt jag tänker, säger hon med sin lite andfådda röst.
– I mer än trettio år har jag kämpat. Först mot shahens regim, sedan för
jämlikhet. Jag hoppas min make kan förändra de lagar som diskriminerar
kvinnor. Egentligen ville jag att vi skulle ha det som förut: skapa
tillsammans, diskutera och umgås. Men vi bestämde att vi måste göra något.
Vad är Iran om 30 år?
– Ett religiöst samhälle med yttrandefrihet, pressfrihet, jämlikhet mellan
könen och en större medelklass. Om gud vill.
Vad säger du till dem som vill att landet ska styras utan religiös
inblandning?
– Vi ska inte lämna religionen, men vi behöver en moderniserad tolkning av
den. Folk vill inte ha religionen pressad på sig.
Khatami försökte öppna samhället men blev hindrad av den religiösa makten.
Hur ser du på risken att det upprepas?
– Exakt!
Va?
– Vi kan bara försöka och hoppas.
Om hennes make vinner valet räknar Zahra Rahnavard med att fortsätta påverka
honom intellektuellt, men någon politisk post vill hon inte ha. Hon skulle
heller aldrig komma på tanken att kandidera själv.
– Jag vill måla och skriva. Inte vara politiker.
Vi går genom de luftiga salarna för att titta på en av hennes målningar. Hon
skrider nerför den svängda stentrappan. Tavlan finns ingenstans. Hon ber en
vaktmästare ta reda på den. Det ska strax visa sig att den blivit utlånad.
Medan han ringer står hon mitt på golvet med armarna hängande. Huden är blek,
blicken sluten.
Är du trött?
– Nej! säger hon, för första gången med skratt i ögonen.
– Jag är absolut inte trött.