KÖPENHAMN.. Heidi Astrup hade hoppats väcka debatt och förståelse. Hon fick debatt, men inte mycket förståelse. När hon chattade med tidningen Politikens läsare var den vanligaste kommentaren ”Vad gnäller du för, du borde klara dig på de bidrag du får”. Socialbidrag väcker starka känslor i Danmark.
– Jag visste inte att folk kunde vara så fördömande, säger Heidi Astrup.
Hon har fått stöd också, framför allt från människor som är eller har varit i samma situation. I en intervju sade hon att hon inte hade råd att köpa ett nytt täcke till sin nioåriga dotter Marie. Nu har hon fått ett till skänks och någon har skickat Marie ett par skor.
Efter sina framträdanden blir Heidi Astrup igenkänd. En del kommer fram för att prata, andra frågar henne hur hon kan gå omkring i en sådan snygg jacka när hon är så fattig:
– Jag försöker förklara att jackan är en present från min mor. Men jag har lärt mig en sak: fattiga får alltid stå till svars för att de är fattiga.
Enligt Köpenhamns kommun är 46-åriga Heidi Astrup fattig. I arton år har hon levt på olika typer av försörjningsstöd. Efter skatt och fasta utgifter har hon och dottern 3 787 danska kronor kvar i månaden till mat, kläder, nöjen, oförutsedda utgifter med mera.
Hon fastnade i det hon kallar ”systemet” efter en olycka då hon fick en allvarlig skallskada. Dessförinnan arbetade hon bland annat som tågförare på DSB. Skadan har medfört att hon drabbats av depression, att hon fått stora problem med minnet och koncentrationen och att hon lätt blir stressad och trött.
– Jag har försökt arbeta och jag har försökt vidareutbilda mig utan att lyckas. När åren går fångas man i sin fattigdom. Varje dag blir en kamp för att få pengarna att räcka. Idag tar det alla mina krafter.
Fattiglivet innebär att Heidi Astrup samlar flaskor och pantar dem, att hon tar med sig popcorn hemifrån när hon och Marie går på bio, att hon handlar kött till halva priset på bästföredatum, att hon och Marie går på Zoo en gång vartannat år, att semesterresorna går till Frälsningsarméns barn- och mammaläger på Amager några kilometer bort.
Marie går på Det Kgl Vajsenhus, en avgiftsfri skola för föräldralösa barn och barn till ensamstående föräldrar:
– Marie har accepterat att hon måste gå klädd i begagnade kläder. Men det är svårt. Alla barn vill ju ha det som andra barn har. Och nu vill Marie ha en mobiltelefon men det har vi inte pengar till.
Heidi Astrup säger att hon förlikat sig med tanken på att hon aldrig mer kommer ut på arbetsmarknaden.
– Förtidspension skulle vara en befrielse. Det är inte lika stigmatiserande att vara förtidspensionär som bidragsmottagare.