”Det går inte att ha förhållanden med folk härifrån”, säger en brittisk företagsjurist på en fest i Istanbul.
Med tre misslyckade relationer bakom sig har han gett upp. Och naturligtvis är det kulturskillnaderna som får bära hundhuvudet.
Jag har hört det förr. Turkarna är för emotionella, för possessiva och så är det ett satans otyg att ha med familjen att göra.
Hur det än är med de svepande generaliseringarna måste jag ge företagsjuristen rätt på en punkt. Det verkar nästan omöjligt för oss utlänningar och turkar att ha fungerande förhållanden. Jag har sett relationer falla lika säkert som korthus i snålblåst, trots att de verkat så kärleksfulla och förevigt varaktiga.
– Min turkiska man var alldeles för svartsjuk, berättade en amerikanska efter sin skilsmässa.
– Min tyska pojkvän var inte svartsjuk nog, sade en turkiska efter sitt uppbrott.
Bland Istanbuls
välbeställda och liberala samhällslager är det inte direkt tal om hederskultur, men det finns ändå en social kontroll från familjen som kan vara nog så påfrestande.
En bekant har känt sig så pressad av flickvännens familj att han nu ska fria. De är båda studenter, drygt 20 år gamla. Och de har varit ihop i tre månader.
En annan vän tillhör den religiösa minoritet aleviter. För hennes familj är det otänkbart att deras dotter ska komma hem med en pojkvän som är något annat än just alevit.
– Det är svårt nog att hitta en bra pojkvän, att dessutom hitta en som är alevit gör det helt omöjligt, beklagar hon sig.
En t
urkisk kille som jag känner berättade nyligen för sin mamma att han har ett förhållande med en brittisk kille. Mammans första reaktion var att förbanna britten för att ha korrumperat hennes älskade son. Med tiden har hon förträngt saken och återgått till rutinen att fråga sonen om han inte träffat någon trevlig flicka.
I andra delar av mellanöstern är det naturligtvis ännu svårare. I staden Dohuk i Irakiska Kurdistan åker jag runt med en ung kille i hans stadsjeep.
– Jag har en flickvän som jag älskar över allt annat, men vi måste vara så försiktiga att vi knappt kan ses. Om hennes familj skulle få reda på det är det en fara för hennes liv.
I en by utanför Dohuk dödades nyligen en 16-årig flicka. Hon tillhörde den religiösa minoriteten jezidier och blev kär i en muslimsk pojke. För detta stenades hon till döds av sina farbröder.
Med så mycket motstånd mot det hemska brottet för två människor att älska varandra kan man fråga sig hur det överhuvudtaget är möjligt med reproduktion i regionen. Men just för det ändamålet finns det finurliga konceptet arrangerade äktenskap. Som skapat för att människor som fattat tycke för varandra inte ska kunna leva ihop.
Å andra sidan handlar minst hälften av samtalen med mina vänner i Sverige om hjärtesorg efter kraschade förhållanden eller evinnerligt gnäll om att man aldrig träffar någon. Att det där med relationer är förbannat svårt verkar vara en universell sanning, oavsett vilket motstånd man möter.