Klockan tio i dag kliver den svenska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar (S)
upp i talarstolen i Europarådet i Strasbourg för att försöka övertyga sina
kolleger om att ta en så skarp resolution som möjligt om Iran.
– Jag vill att vi fördömer våldet från regimen och säger att systemet är
odemokratiskt. Människor fick nog av att regimen handlade olagligt inom
systemet, men det är systemet i sig det är fel på, säger hon till
Sydsvenskan.
Hon tror att resolutionen kan gå igenom. Det politiska utskottet har enats om
ett utkast. Men sedan?
Den iranska regimen väntar knappast på instruktioner från ett europeiskt
människorättsorgan om hur landet ska skötas. Det vet förstås Maryam
Yazdanfar.
– Framför allt handlar det om att ingjuta mod och hopp i demokratirörelsen.
Hon hoppas också att Europarådet ska driva fram en reaktion från enskilda
stater och EU. Sverige och flera andra länder har kallat iranska
ambassadörer till ”allvarliga samtal” och uttryckt oro. USA:s president
Barack Obama har skärpt tonen och sade i tisdags att han var ”bestört och
upprörd” över våldet mot demonstranterna.
Men man behöver inte lyssna särskilt noga för att höra det Obama inte säger.
Han kräver inte. Han hotar inte. Han väljer inte sida politiskt.
Sådana uttalanden, är de flesta bedömare överens om, skulle vara en dödskyss
för oppositionen. Det visar historien.
– När USA ingripit i Irans inrikespolitik har vi bara skadat dem vi försökt
hjälpa, säger Karim Sadjadpour, Iranexpert på tankesmedjan Carnegie i
Washington, till BBC World.
Irans högste ledare ayatollah Khamenei och inrikesminister Sadeq Mahsouli
anklagar redan Väst, särskilt USA och Storbritannien, för att ligga bakom
massdemonstrationerna. Unga demonstranter har ”erkänt” utländskt inflytande
i statlig iransk tv.
– Jag tror vi blev provocerade till de omoraliska handlingarna av medier som
BBC och Voice of America, sa en demonstrant i tisdags, enligt Radio Free
Europe.
”Hungriga vargar visar sig under de diplomatiska maskerna” sa Khamenei redan i
sin första fredagspredikan efter valet, och sedan dess har han fortsatt
trappa upp sin retorik mot omvärlden.
Frågan är hur regimen skulle reagera om europeiska ambassader öppnades för
sårade demonstranter. Det har många oppositionella och deras utländska
sympatisörer krävt eftersom de fruktar att säkerhetstjänsten dammsuger
sjukhusen efter demonstranter.
– Då står bara polisen utanför när de kommer ut. Jag vet inte vad det skulle
tjäna till, säger Jacob Martinsson på UD:s presstjänst.
Sjukvårdsutrustning saknas på den svenska ambassaden. Asylansökningar kan inte
lämnas in där, enligt svensk lagstiftning. Och regimen kan peka på
ytterligare inblandning av ”utländska agenter”.