En astronaut skulle ha fru och barn. Han var den uppburne hjälten, hon var den
stolta hustrun och barnen blev symbolen för den starka, amerikanska
framtiden. Men för dem som lämnades kvar på marken var livet inte alltid den
framgångssaga som NASA önskade sig. Ensamheten och skräcken för vad som
kunde hända maken satte djupa spår i många familjer.
I en BBC-dokumentär från 2007 talar de första astronauternas fruar ut om
prestationskraven de levde under i skuggan av Apolloprogrammet. Hur det var
att alltid vara sin makes andra prioritering men samtidigt vara tvungen att
upprätthålla bilden av den lyckliga familjen.
För NASA's astronauter skulle omges av en perfekt familj. Om den sökande var
gift ansågs han nämligen vara känslomässigt mogen. Det behövdes för att han
skulle vara kapabel att engagera sig helhjärtat och att binda sig för ett
högre mål. Att en eventuell olycka också skulle drabba fru och barn var
sekundärt.
Astronauterna var förebilder för hela det amerikanska folket. När en aspirant
sökte till Apolloprogrammet intervjuades hans grannar och lärare om vem han
var och hur hans familj levde. NASA kunde inte riskera att få en alltför
egensinnig personlighet ombord på en raket. Det amerikanska folket hade rätt
att bli stolta över sina pionjärer. Som Susan Borman, gift med Frank Borman
säger i dokumentären: "Vi ägdes bokstavligen av skattebetalarna. Visst kände
vi av pressen".
För fruarna var rädslan ständigt närvarande. Den allra första
Apolloexpeditionen 1967 gick mardrömsilla. Vid ett förberedande test inför
uppskjutningen uppstod en brand i kapseln och på sjutton sekunder hade alla
tre astronauterna brunnit inne, utan att farkosten ens lämnat marken.
Händelsen skakade alla inom Apolloprogrammet. För Susan Borman ledde den
till att hon började dricka, mer och mer. Pat White, änka efter Edward
White, en av astronauterna ombord, skulle småningom begå självmord. För att
kunna stå ut i vardagen var fruarna tvungna att skapa sina egna strategier
för att skjuta oron för olyckor åt sidan.
"Jag tänkte alltid att jag får lista ut hur jag ska uppfostra mina fem barn
sedan. När jag blir änka. Jag tryckte på off-knappen för mina känslor."
säger Valerie Anders, gift med William Anders, i BBC-dokumentären.
Varje astronautfru fick en "squawk box" av NASA, en högtalare som sände ut all
kommunikation mellan astronauterna och markkontrollen. På det sättet kunde
kvinnorna följa med i vad som hände. Enda gången de behövde bli rädda var om
lådan tystnade. NASA tänkte inte låta fruarna lyssna till en olycka
rapporterad live.
Men skräcken var inte den enda bördan för astronautfruarna. En nationalhjältes
hustru skulle hålla hemmet perfekt, barnen perfekta och finnas till hands
när han behövde henne. I högtidliga tal blev fruarna uppmuntrande att hjälpa
sina makar att slappna av efter sitt uppdrag och stötta dem i allt. Själva
fick de ingen hjälp med att hantera sina liv.
För många visade sig skillnaden mellan att vara militärhustru och
astronauthustru bli stor. Som kändisfru förväntades kvinnorna ta en
självklar plats i rampljuset på modegalor och välgörenhetstillställningar.
Men stressen tog lätt över nöjet i uppdraget, särskilt som en astronautlön
fortfarande var lika låg som en militärlön. När Valerie Anders' mamma såg
sin dotter på teve frågade hon: "Varför har du alltid samma klänning på
dig?" "Det är den enda finklänning jag har", svarade Valerie.
Under flygningarna levde astronautfamiljerna dag och natt med journalister i
hemmet. NASA hade ett kontrakt med Life Magazine som tillät reportrarna att
flytta in i astronautfamiljernas hem och rapportera om allt i minsta detalj.
På trädgården framför husen brukade ytterligare ett hundratal journalister
stå och vänta på kommentarer. Sinsemellan kallade kvinnorna uppmärksamheten
för "Dödsvakan".
Fasaden fick aldrig rämna. Faye Stafford, tidigare gift med Tom Stafford, har
berättat om de standardsvar hon brukade ge pressen när journalisterna
frågade hur hon kände sig. Stolt. Förväntansfull. Lycklig. De var tre
repliker hon varierade mellan och som alltid fungerade. För hur hade det
sett ut om hon medgett att hon helst bara ville att han skulle komma hem
igen?
Även om medierna satte fruarna i strålkastarljuset saknade många att få
uppmärksamhet hemifrån. Dotty Duke var gift med Charles Duke och led av sin
ensamhet så mycket att hon blev självmordsbenägen. Hon visste att makens
första prioritet alltid skulle vara arbetet. Och hon visste att hon inte
kunde klaga, det var hennes plikt som hustru att ställa upp för honom. Dotty
Duke kunde inte se hur familjen skulle kunna bli lycklig, berättar hon i
BBC-dokumentären. Livet hade ingen mening och vad var det då värt? Hon
funderade på att skilja sig, men maken tvekade. Det hade inte sett bra ut
gentemot NASA.
Också Faye Stafford upplevde ofta att hon inte räckte till. När maken fyllde
32 blev han ombedd att leda en expedition till månen. Hur skulle hon
någonsin kunna toppa en sådan födelsedagspresent? frågade sig Faye.
"Jag brukade gå ut och bara titta upp mot månen. Det var svårt för oss fruar
att förstå vad männen faktiskt upplevde. Och det är klart att de blev
behandlade som kungligheter. Det var svårt för dem att komma hem till ett
vanligt familjeliv. Vad kunde någonsin jämföra sig med det som de hade
upplevt? Jag hade tur om jag kom tvåa." Ett jobb hade kanske kunnat bota
ensamheten, tänker Faye Stafford. Men på den tiden var det en omöjlighet,
det "ingick i paketet" att hon skulle vara hemmafru.
Väl nere på jorden ledde kändisskapet till extravaganser och nya risktaganden
för vissa av astronauterna. När den första skilsmässan till följd av
otrohetsaffärer annonserades bland paren gick en chockvåg genom
Apolloprogrammet. Många frågade sig om hela rymdprogrammet skulle blåsas av.
När inget hände följde snabbt fler skilsmässor.
Genom hela perioden fann kvinnorna stöd hos varandra. Vid varje uppskjutning
samlades de i hemmen och höll varandra sällskap, de hjälptes åt med barnen
och med att hantera journalisterna. Under de fyrtio år som följde, fortsatte
bandet att vara starkt mellan fruarna. Kanske har det varit lättare för dem
än för makarna, tror Faye Stafford. Kanske var konkurrensen för stor dem
emellan för att de skulle kunna umgås. Valerie Anders berättar att hon fått
ett annat perspektiv nu när hon blivit äldre. "När vi, de gamla fruarna,
möts nu förstår vi bättre vilken speciell tid i historien det var. Och hur
mycket vännerna betydde, för vi var i en bransch där man behövde allt stöd
man kunde få från vännerna", säger hon.
Källor: BBC's radiodokumentär The Astronaut Wive's Club, PBS's tevedokumentär
Race to the Moon samt böckerna Apollo moon missions och A man on the moon.