”Förinta” blev dagens ord i Ryssland. Unitjtozjit.
Snart framträdde också Tjetjeniens Moskvatrogne president Ramzan Kadyrov i tv.
Iförd mörk kavaj med hög krage berättade han på sin stapplande ryska att
myndigheterna i Tjetjenien vet hur man ska handskas med terrorister. ”De
måste förintas, och det gör vi i Tjetjenska republiken. Nu är det dags för
andra regioner att ta efter”, sa han.
President Dmitrij Medvedev har gjort sig känd som en samvetsgrann
jurist, en demokratins förespråkare som vill modernisera det ryska
samhället. Men i går sa han:
”Vi kommer att hitta dem och förinta dem alla. Precis på samma sätt som vi
förintade dem som organiserade sprängningen av Nevskij Express. Alldeles
nyligen förintade vi alla, till siste man”.
Så fortsatte han med mjukare röst: ”Fast det är inte det väsentliga. De
avlidna får vi inte tillbaka. Det viktiga är att skapa moderna
bevakningssystem.”
Säkerhetsstyrkornas uppdrag har varit klart i många år: att förinta misstänkta
terrorister, och eventuellt i efterhand kontrollera vem det var man sköt på.
Den kända islamistledaren Said Burjatskij och ytterligare sju
misstänkta rebeller dödades av ryska säkerhetsstyrkor i en räd i Ingusjien
den 2 mars.
Efteråt meddelade säkerhetstjänsten FSB att de dödade var skyldiga till
bombattentatet mot snabbtåget Nevskij Express den 27 november.
Alla är inte lika övertygade som Dmitrij Medvedev om att säkerhetstjänsten har
rätt, men i det slutna ryska samhället är säkerhetstjänsterna och polisen
inte underställda demokratisk granskning. Den bevakning av säkerhetstjänster
och polis som förekommer i massmedier leder ofta till problem för de
granskande journalisterna, inte för de granskade makthavarna. Den bristande
öppenheten och den omfattande korruptionen leder till att många hellre litar
på rykten och konspirationsteorier än på officiell information.
FSB:s påstådda roll i sprängningarna av flera höghus i tre
ryska städer strax innan Putin inledde det andra Tjetjenienkriget år 2000
har aldrig helt kunnat avfärdas.
Under måndagen surrade Moskva av rykten som gick ut på att även
tunnelbanebomberna var ett försök av konservativa krafter i Vladimir Putins
omgivning att vrida utvecklingen i auktoritär riktning.
Konspirationsteorier frodas i en politisk kultur där inget är som det ser ut
att vara och ordet ”sanning” blir en abstraktion.
När Dmitrij Medvedev glömmer rättssäkerheten och börjar tala om likvidering
blir även allt tal om en motsättning mellan hans mjuka linje och den
hårdföre Vladimir Putin en abstraktion.