MALMÖ. Men i dag har aktivisterna blivit gråhåriga – och de unga ockupanter
som finns kvar söker hjälp från stiftelser för att köpa loss sina boenden.
Den nästan trettioåriga vågen av husockupationer började i Västberlin,
stadsdelen Kreuzberg, på 1970-talet.
– Det rådde en stor bostadsbrist och det fanns många rivnings-kåkar,
berättar polisbefälet Marcel Kuhlmey, som har arbetat inom Berlins
kravallpolis, sedan början av åttiotalet.
På andra sidan muren och floden Spree låg Friedrichshain. När muren föll
1989 och forna östberlinare flyttade västerut ockuperades snabbt ett
hundratal hus.
– Man hade ett stort urval av tomma hus och gick helt enkelt in, rullade ut
sin madrass, hängde upp en ringklocka och skrev sitt namn. Sedan hade man
ocku-perat en lägenhet, säger Franz Schulz, stadsdelsborgmästare för det som
i dag heter Friedrichshain-Kreuzberg.
Den 14 november 1990 kom så den våldsamma kulmen på husockupationerna i
Berlin. Längs den högra sidan av Mainzer Strasse fanns tolv ockuperade hus.
Under hösten hade det socialdemokratiska partiet SPD och den rödgröna
koalitionen i senaten fört en hård politik för att få bort ockupanterna. Den
tolfte november kom beskedet: Vräkning!
De boende rustade för strid, barrikaderade portarna och grävde upp gatan i
meterbreda skyttegravar. I tre dagar rasade striderna mellan de 600
aktivisterna och de 4000 kravallpoliserna. Molotovcocktails, kylskåp och
gatsten mötte tårgas, vattenkanoner och polisens särskilda pansarfordon. När
allt var över hade husen tömts och 300 aktivister gripits.
– Efter evakueringen av Mainzer Strasse började diskussionen om legalisering
föras för de hus som fanns kvar, berättar Franz Schulz.
Drygt femton år av vräkningar och återtagande, kontraktsprocesser och
häftiga konflikter med ägare har följt för Berlins husockupanter.
– Men i dag är de absolut integrerade i staden och de äldre har skaffat sig
yrke och familj, konstaterar Marcel Kuhlmey.
I ett projekthus på Rigaerstrasse i Friedrichshain bor den unga aktivisten
Karolina sedan tre år tillbaka.
– Jag ville själv gestalta mitt eget boende och inte ha en vanlig lägenhet.
Det finns en annan energi i ett projektboende och ett stöd från de andra
projekten, säger hon.
Om några år kommer huset på Rigaer 84 troligen att se annorlunda ut. Från
och med januari i år får husägarna sanera och rusta upp husen i
Friedrichshain utan de boendes medgivande. Ägaren vill installera badrum och
kök på varje våning i Rigaer 84. Det innebär att två beboeliga rum
försvinner på varje våning.
– Vi vill inte bo i lyx, invänder Karolina.
De boende försöker nu köpa huset, något som är möjligt med ekonomiskt stöd
från stiftelser. Men ägaren vill inte sälja.Och polisbefälet Marcel Kuhlmey
tror att projekthusen förr eller senare kommer att omvandlas till privat
boende.
– Rent juridiskt har vi inga möjligheter. Det är en kamp mot pengar och en
kamp mot pengar går inte att vinna, säger Karolina.