TEL AVIV. 2008 verkade bli ett relativt lugnt år – en fotnot i Israels
turbulenta historia. Men så dånade F16-planen in över Gazaremsan några dagar
efter julafton, och ännu ett krig var igång i Mellanöstern.
Ehud Olmert är den ende israeliske premiärminister (förutom David Ben Gurion)
som regerat Israel under två krig. Hans tid vid makten inleddes med det
andra Libanonkriget 2006 och avslutas nu med angreppet på Gaza.
De båda konflikterna har mycket gemensamt. På ena sidan finns
systerorganisationerna Hamas och Hizbollah, som skjuter raketer mot
israeliska städer, och på den andra Israel, som svarar med vad större delen
av omvärlden anser är oproportionerligt mycket våld. I Israel resonerar man
att landet aldrig får visa svaghet, eftersom det är omgivet av ett hav av
fiender som helst skulle se den judiska staten utplånas.
De båda konflikterna har gemensamt att de ur israelisk synvinkel är
försvarskrig. ”En halv miljon israeler i eldlinjen”, utropade Israels
största tidning Yedioth Ahronot efter de första dagarnas bombningar, då
nästan tre hundra palestinier dödats. I Tel Aviv, Beersheva och Tiberias ser
man Israel som offret, trots att förlustsiffrorna pekar på det motsatta.
Sedan Israel drog tillbaka sina bosättningar från Gaza år 2005 har sexton
israeler dödats av palestinska raketer. Dödssiffran i Gaza under samma
period är över 1 600.
Syftet med ”Gjutet bly”, som den pågående operationen kallas, är att avsätta
eller åtminstone kraftigt försvaga Hamas och att visa handlingskraft. Den
hårdföre högerledaren Benjamin Netanyahu ansågs ha valet i februari som i en
liten ask, men nu stiger försvarsminister Ehud Baraks labourparti i
opinionsmätningarna, efter att ha varit på väg mot ett praktfullt valfiasko.
Men Baraks och Kadimaledaren Tzipi Livnis popularitet kan snabbt falla igen
om en markinvasion av Gaza ger stora israeliska förluster. Hamas har
dessutom svurit att återuppta självmordsattackerna i Israel. Om bussar och
kaféer återigen börjar explodera i Tel Aviv och Jerusalem kan det trots allt
bli högern som får bilda regering.
Hur man ska bli av med Hamas och skapa lugn runt Gazas gränser hamnar högst
upp på agendan också för nästa regering, oavsett vem som vinner valet. På
samma sätt som det andra Libanonkriget stärkte Hizbollah kan Hamas gå styrkt
ur den nuvarande konflikten. Krig gynnar alltid de militanta krafterna, inte
de moderata.
Jokern i leken under det kommande året är Barack Obama. Bara om USA börjar
sätta press på sin femtioförsta delstat, som Israel ibland skämtsamt kallas,
kan konflikten med palestinierna lösas. Men inte mycket tyder på någon
kursändring i USA. Obama uttalade sitt förbehållslösa stöd för Israel i
valkampanjen, och utrikesminister Hillary Clinton har profilerat sig som en
varm Israelvän.
Utsikterna för att vi ska minnas 2009 som året då ockupationen upphörde och en
palestinsk stat skapades bredvid Israel är näst intill obefintliga.
Shana tova och Kul am wa antum bekhir!
(Som man säger på hebreiska respektive arabiska.)