En stege vaggar förbi utanför vardagsrumsfönstret. Sedan ringer det på dörren
– Det är nog dom ... nej förresten, skolan har inte slutat ännu.
Bronwyn Brogan reser sig ur skinnsoffan och går ut i den smala hallen. Hon är
borta några sekunder. Det var inte sonen Oisin som kom hem från skolan.
Stegen vaggar förbi igen, vidare till nästa hus. Den ligger på en mans axel.
– Han undrade om jag behövde få fönstren putsade.
Det är mycket mer sådant nuförtiden, berättar Bronwyn Brogan. Fönsterputsare,
trädgårdsarbetare och hantverkare som knackar dörr eller lägger lappar i
brevlådor och erbjuder sina tjänster till låga priser.
– De flesta hade jobb förut, innan krisen. Nu sägs det att vi närmar oss 400
000 arbetslösa.
Krisen är närvarande överallt. Här, på en gata i bostadsområdet Applewood i
den lilla staden Swords, och några mil bort, i centrala Dublin.
De senaste veckorna har krismedvetandet blivit allt mer inbäddat i en
EU-politisk kontext. Med några dagar kvar till folkomröstningen om
Lissabonfördraget är Irland tapetserat med två budskap: YES och NO.
Många tror på ett ja. Den ekonomiska krisen skapar rädsla för utanförskap,
vilket är ja-sidans starkaste kort i valspurten.
Irlands självständighet är hotad av ett mer centraliserat EU, svarar
nej-sidan, med mångmiljonären och partiet Libertas ledare Declan Ganley i
spetsen.
Kampen och retoriken har hårdnat under de senaste dagarna.
Båda sidor möttes i ett skyltfönster på Henry Street i centrala Dublin i gå,
där radiostationen RTÉ sände en livedebatt.
Utrikesminister Micheál Martin anklagade nej-sidan för lögner om att
Lissabonfördraget kommer att innebära sänkt minimilön.
Declan Ganley svarade med att fördraget är dåligt för Irland och citerade sitt
eget favorituttryck från de senaste dagarna: ”Det står ingenting i fördraget
om jobb.”
I springorna mellan budskapen om ”yes” eller ”no” frodas ett folkligt brett
och historiskt rekordhögt missnöje med hur regeringen har skött den rådande
finanskrisen. Förkortningen NAMA (National Asset Management Agency) är minst
lika hett debatterad som Lissabonfördraget, och betyder i korthet att
regeringen köper bankernas dåliga fastighetskrediter, så kallade giftiga
lån, för omkring 550 miljarder kronor.
Många bedömare har varnat för att missnöjet med NAMA – och ilskan över att
inte få folkomrösta om det – kan spilla över på fredagens röstande och göra
att många proteströstar nej, eller inte alls.
Bronwyn Brogan kallar dem ”kartonghus” – det egna och alla de andra radhusen i
Swords. Byggda i början av 2000-talet, snabbt och med billigast tänkbara
material, på den tiden då Irland fortfarande – och utan ironi – kallades
”den keltiska tigern”.
– Detta är en riktig ”boomtown”, säger hon.
Hon och maken Malcolm köpte sitt hus i Swords för sju år sedan. Det hade gått
stadigt uppåt sedan 1995. Bankerna lånade ut, folk lånade, lönerna steg,
priserna steg. Emigrationslandet Irland blev invandrarlandet Irland.
– Vi hade inte ens råd med handpenningen, utan fick låna av min mamma,
berättar Bronwyn.
Motorn i den keltiska tigerekonomin var fastighetsmarknaden.
Bronwyn var gravid i sjunde månaden och karriären som bandmanager var på väg
att ebba ut. Enrummaren i centrala Dublin kostade lika mycket som fyra rum
och kök i Swords skulle kosta.
– När vi köpte huset kände vi oss tvungna att slå till direkt. Det gick inte
att vänta. Priserna steg jättesnabbt, med 10 000 euro i veckan, eller till
och med 20 000.
Då hade Swords 4 000 invånare. I dag har staden 40 000. De flesta bor i
”kartonghusen”.
– Vi köpte vårt för 208 000 euro. För två år sedan, just innan bubblan sprack,
hade vi kunnat sälja för 400 000 euro, berättar Bronwyn.
Nu kostar deras hus ungefär lika mycket som när de köpte det.
Irländarna var inte blinda, tror Bronwyn Brogan. De såg varningslamporna redan
då.
– Vi visste att vi var mitt i en boom, i en bubbla som skulle spricka förr
eller senare. Men det spelade ingen roll.
En löftesrik framtid låg runt hörnet och ekonomiska experter talade om ”en
mjuklandning”. Utvecklingen skulle plana ut och stanna på en hög nivå,
hävdade de.
När konjunkturen toppade år 2007, var Irlands statsskuld nere på 25 procent av
bnp. I år hamnar den sannolikt på 90 procent.
En så snabbt växande statsskuld strider mot grundprinciperna för eurozonen.
– Folk har tvingats börjat använda sina besparingar för att klara det dagliga.
Än så länge går det. Men om ett år eller så, då är de pengarna slut för
många och då kommer krisen att märkas ännu tydligare, spår Bronwyn.
Bronwyn ska rösta på fredag. Det blir YES för henne.
– EU har betytt mycket bra för Irland genom åren, säger hon. Vi har inte råd
at stå utanför.
Det är eftermiddag och maken Malcolm har just kommit innanför dörren. Han
arbetade som elingenjör på ett företag tills nyligen. När företaget slutade
betala ut sina löner startade han eget. Mindre lön, men det funkar, säger
han.
På hans valsedel står det NO på fredag.
– Det är löjligt! Vi har ju redan röstat en gång, förra året, säger han.
– Ingen fara, vi har redan grälat färdigt om det där, inflikar Bronwyn.
Hon och Malcolm är oense om en hel del när det gäller politik. Men en sak är
de helt eniga om: livet i Swords är bra. De vill inte flytta, oavett vad
deras hus är värt.