– Kongo är en lös sammanslutning av politiska enheter. De hänger ihop eftersom
det på kartan finns ett geografiskt område som kallas Kongo. Men på vissa
platser har den kongolesiska staten överhuvudtaget ingen i kontroll,
istället skapar den bara mer kaos. Vi måste börja med att erkänna att det
finns maktpersoner på olika håll i landet som utövar något som kan
likställas med lokalt självstyre.
Du har tillsammans med Greg Mills från Brenthurst Foundation skrivit en
artikel med slutsatsen att alla ansträngningar som FN och det
internationella samfundet gör är bortkastade så länge man fortsätter att se
DR Kongo som ett land med Kinshasa som huvudstad. Kan du utveckla det?
– FN har haft en rad olika fredsuppdrag i landet och internationella samfundet
har lagt flera miljarder på nationella val, men ingen har ifrågasatt att
makten ska ligga i Kinshasa.
Kongoleserna lever i sina olika regioner och försöker hitta politiska
lösningar som passar dem där, ibland med och ibland utan regeringen.
Internationella samfundet verkar betydligt mer fixerat vid att makten ska
finnas i Kinshasa än vad kongoleserna är. Och väst fortsätter att signalera
att vi inte välkomnar alternativ till dagens ordning.
Vilka alternativ till regeringen i Kinshasa finns det? Kan internationella
samfundet börja samarbeta med regionala makthavare istället?
– De internationella hjälporganisationerna gör det redan. Hjälparbetare i
Kongo har för länge sedan gett upp tanken på den formella regeringen. Det
demonstrerar det grundläggande problemet, alltså att regeringen inte har
kontroll.
Är alternativet att splittra DR Kongo?
– Det är ett sätt. Men det finns andra intressanta lösningar som en
långtgående decentraliserad federation eller utökat samarbete med
grannstaterna. Det är dags att fråga kongoleserna vad de själva vill.
USA:s utrikesminister Hillary Clinton besökte nyligen DR Kongo och
samtalade med president Joseph Kabila. Sveriges biståndsminister Gunilla
Carlsson har också träffat Kabila och utlovat mer bistånd. Vilken signal
sänder dessa möten?
– Kabila är självklart väldigt angelägen att träffa alla utländska dignitärer
eftersom det bekräftar hans roll. Mötena stärker hans makt, samtidigt som
han bara är en av flera konkurrerande maktstrukturer.
Den internationella diplomatin i Mellanöstern söker oförtröttligt efter nya
lösningar. Det hade varit fint med lite av samma diplomatiska energi i
Kongo, särskilt som alla är ense om att den humanitära situationen är
katastrofal.
Det finns flera anledningar till att det inte är så: Afrikanerna har närmast
dogmatiskt hållit fast vid sina gamla gränser. Väst vet att kolonisatörernas
uppdelning av Afrika är en central del av problemet, men vill inte satsa den
tid och energi som det skulle ta att hitta nya lösningar.
Kommer Kongo att fortsätta existera?
– Det är inte självklart att det vi i dag kallar Kongo kommer att existera som
ett land. Jämför man Europas karta från början av 1900-talet med hur den ser
ut i dag har väldigt mycket förändrats. I Afrika är gränserna i stort sett
desamma som i slutet av 1800-talet. Medan andra delar av världen ansett det
praktiskt att ändra gränsdragningarna då och då, är Afrikas intakta trots
extraordinära humanitära och politiska kriser.
Är Afrikas ledare redo att ge upp delar av sina länder oc h därmed delar av
sin makt?
– Nej det tror jag inte. Men andra ledare i länder där geografiska lösningar
blivit verklighet har inte heller varit det. Ändå blev det förändringar.
Internationella samfundet ansåg det exempelvis riktigt att erkänna Kosovo
eftersom det var en del av lösningen på konflikten. Om man kan rita om
kartan där, varför inte göra samma sak när det gäller något så stort och
komplicerat som Kongo?