Men medan Irans president Mahmoud Ahmadinejad öppet hyllar Hizbollah, hävdar
Barack Obamas sändebud att USA bara stödjer Libanons ”självständighet och
suveränitet”.
De orden använde både utrikesminister Hillary Clinton och vicepresident Joe
Biden, som nyligen besökte Beirut.
Men att USA ”inte stödjer någon person eller något parti”, som Biden påstod,
är en sanning med modifikation. I själva verket lägger Washington stor möda
på att förhindra att det i USA terroriststämplade Hizbollah stärker sin
ställning och därmed Irans inflytande i regionen.
Libanons konstitution är en komplicerad variant av demokrati, byggd på kvoter
för var och en av landets sexton erkända religiösa och politiska grupper.
Enligt grundlagen fördelas topposterna efter religion: Presidenten ska vara
kristen. Premiärministern sunnimuslim. Och parlamentets talman shiamuslim.
Systemet infördes vid Libanons självständighet 1943. När de europeiska
kolonialmakterna drog sig tillbaka hoppades de undvika strider genom att
dela makten mellan folkgrupperna.
Den förhoppningen kom på skam. Mellan 1975 och 1990 rasade ett blodigt
inbördeskrig, som komplicerades av att Israel flera gånger invaderade landet
för att komma åt PLO och de palestinska flyktingarna i Libanon.
Efter den islamiska revolutionen i Iran 1979 skickade mullorna i Teheran
jihadister till Libanon för att bygga upp en shiitisk gerilla. Den döptes
till Guds parti – Hizbollah – och är nu Israels viktigaste fiende.
Hizbollah presenterade sig på allvar i det libanesiska inbördeskriget 1983 när
240 amerikanska marinsoldater dödades i ett bombattentat i Beirut. Strax
därpå utfördes ett blodigt sprängdåd mot USA:s ambassad, varpå president
Ronald Reagan drog tillbaka alla amerikanska stridskrafter från Libanon.
Det har alltid varit Libanons förbannelse att främmande stormakter använder
landet som arena för sina konflikter.
De libanesiska grupperna är indelade i två bräckliga block.
Regeringssidan, 14 mars-rörelsen, kom till makten i efterdyningarna av mordet
på den populäre sunnitiske affärsmannen och politikern Rafiq Hariri 2005.
Här ingår sonen Saad Hariri och premiärminister Fuad Siniora, men också
druser och kristna. Rörelsen backas upp av USA, Europa och Saudiarabien.
På den andra sidan finns 8 mars-rörelsen med Hizbollah, men också kristna
grupper ledda av den nationalistiske generalen Michel Aoun. Oppositionen har
två viktiga sponsorer: Syrien, som av motståndarna anklagas för mordet på
Rafiq Hariri. Och Iran.
”En seger för oppositionen kommer att stärka motståndet och förändra
maktbalansen i hela regionen”, hävdade Mahmoud Ahmadinejad i en intervju i
libanesiska Daily Star i helgen.
”Motståndet” betyder i Ahmadinejads mun motståndet mot staten Israel, som han
vill utplåna. Sommaren 2006 invaderade Israel södra Libanon för att krossa
Hizbollah. Men gerillan slog tillbaka de israeliska stridsvagnarna och
ledaren Hassan Nasrallah kunde utropa en ”helig seger”, vilket stärkte hans
popularitet även utanför de shiitiska grupperna.
Förra året förödmjukade Hizbollah regeringssidan genom att ta kontroll över
sunnitiska stadsdelar i Beirut. Den maktdemonstrationen fick en del av
gerillans kristna allierade att börja oroa sig för Hizbollahs militära
överlägsenhet.
På sistone har USA pumpat in stora resurser för att stärka Libanons reguljära
armé, som traditionellt försökt hålla sig utanför, när de olika sekternas
miliser brakat samman.
Mer än 45 000 soldater bevakar valet på söndag. Enligt opinionsmätningarna
väger det jämnt mellan blocken. Få vågar hoppas på ett val helt utan
blodsspillan.