Idag kan vi fascineras över att raketen som tog Neil Armstrong, Buzz Aldrin
och Michael Collins till månen inte hade mer datakapacitet än en vanlig
tvättmaskin. Att det ändå gick att sätta människor på månen. Att man vågade
åka. Och det inte bara en, utan faktiskt sex gånger mellan 1969 och 1972.
Men det är bilden av de allra första stegen som etsat sig fast i minnet.
Apollo 11:s resa började 16 juli 1969. Fyra dagar senare, 20 juli, landade de
två amerikanerna Neil Armstrong och Buzz Aldrin i Stillhetens Hav på månen.
En stege fälldes ner från månlandaren Örnen. På jorden skulle stegen ha
knäckts under astronauternas vikt eftersom tyngdkraften är sex gånger
starkare här. Men på månen höll den för Armstrongs fötter.
– Ett litet steg för människan, ett stort kliv för mänskligheten.
Det var så han sade, innan han planterade den amerikanska flaggan i månens
stiltje.
För det var inte en mänsklighetens flagga, utan en nationell markering.
Mänskligheten var vid tillfället delad i två läger, det amerikanska och det
sovjetiska. Resan till månen var en viktig del av kapplöpningen i det kalla
kriget, ett steg mot att få övertaget i kampen om makten i världen.
Redan tio år tidigare, 1959, skickade Sovjet upp den obemannade farkosten Luna
1 som blev den första farkosten att bryta jordens gravitationsfält och ta
sig förbi månen. Drygt två år senare befann sig den första människan, Jurij
Gagarin, i en omloppsbana runt jorden. Sovjet ledde rymdkapplöpningen med
hästlängder. Men samma år, 1961, tog den nyblivne presidenten John F.
Kennedy upp stafettpinnen. Före decenniets slut skulle USA ha en man på
månen, deklarerade Kennedy, och så blev det. Människans upptäckarlusta slog
sig ihop med hennes maktkamp och utmanade tidens teknik till det yttersta.
Men de som blev kvar på jorden, hjältarnas hustrur och barn, såg baksidan med
månresorna. De levde med skräcken att förlora en make eller far, under
pressen av konstant mediebevakning. De höll fasaden uppe också när
familjelivet knakade i fogarna. Deras historia skulle inte berättas förrän
mycket senare, när Apollo-programmets prestige inte längre stod på spel.
Det dröjde inte länge efter Neil Armstrongs första steg innan intresset för
månresorna svalnade. Turerna till mänsklighetens nya gränsmarker grävde
djupa hål i den amerikanska plånboken och hade inte längre samma nyhetsvärde
för allmänheten.
Men 2004, med George W Bush vid rodret, fick drömmen om att befolka andra
planeter ny skjuts. Nu spanar rymdstyrelserna Nasa, National Aeronautics and
Space Administration, och Esa, European Space Agency, återigen ut i rymden.
En expedition är på väg till månen för att upprätta en månbas. Och den här
gången har insatserna höjts: i nästa steg sträcker människan ut tentaklerna
mot Mars.