I sitt segertal i Chicago kombinerade Obama framtidsoptimism med försiktighet:
Vi kanske inte når fram på ett år, eller ens under en första mandatperiod.
Men jag har aldrig varit mer hoppfull och jag lovar att vi kommer fram.
Många vallöften ska infrias och det kan vara nödvändigt att dämpa orealistiskt
höga förväntningar. En lågkonjunktur med stigande budgetunderskott minskar
reformutrymmet. Obama ärver krigen i Irak och Afghanistan och kan snabbt
tvingas konfrontera nya utrikespolitiska krishärdar.
Men han har också vunnit ny mark. Genom att ta hem tidigare republikanska
fästen från Virginia till Colorado kan han räkna in i en massiv seger i
elektorskollegiet. Republikanerna kan inte längre hävda att demokraterna
saknar väljarstöd i det riktiga Amerika och har sina anhängare koncentrerade
till de sekulära storstäderna på öst- och västkusten.
Obama kan som nyvald president luta sig mot en stark och utvidgad demokratisk
majoritet i kongressen, i senaten såväl som i representanthuset. Det kunde i
och för sig även den förre demokratiske presidenten, men när Bill Clinton
valdes till Vita huset 1992 fick han bara 43 procent av rösterna. Barack
Obama har vunnit en majoritet.
Det mesta tyder på att Obama lärt
sig av Clintons dyrköpta erfarenheter. Han kommer att söka ett brett
reformstöd för att undvika den rekyl som för Clinton kom redan 1994 då
republikanerna vann en storseger i kongressvalen. Därmed kunde Bill Clinton
aldrig fullfölja de förändringar han ställt i utsikt.
Kanske är det mer meningsfullt att dra en parallell till republikanen Ronald
Reagans valseger 1980. Reagans presidentskap markerade slutet för big
government och förde in en lång period
med krav på minskad offentlig sektor, lägre skatter och färre regleringar för
att släppa loss marknadskrafterna. Den demokratiske presidenten Jimmy Carter
sågs som en symbol för en misslyckad politik när USA drabbades av
energikriser och landets globala inflytande ifrågasattes.
Obamas valseger är naturligtvis hans egen framgång men den utgör även
väljarnas dom över George W Bushs åtta år som president.
Det djupa missnöjet med Bush bidrar till ett förändrat politiskt klimat med
förutsättningar för ett nytt ideologiskt skifte. Liksom det fanns demokrater
som bytte sida och blev republikaner på 80-talet, finns nu republikaner som
gått över till demokraterna.
Finanskrisen har krossat tron på marknaden. Även Wall Street ropar på statlig
hjälp. När den offentliga sektorn på nytt förväntas spela en större roll kan
ett av Obamas första initiativ
bli ett större finanspolitiskt stimulanspaket med investeringar i
transportsystem och annan infrastruktur för att öka sysselsättningen och få
fart på ekonomin.
För att visa handlingskraft väntas Obama även snabbt försöka få igenom en
energipolitisk reform med satsningar på nya energikällor för att minska
USA:s oljeberoende och möta klimathotet. Det kräver stora offentliga
investeringar. Därtill kommer det statliga inflytandet att öka om Obama
driver igenom en mer heltäckande sjukvårdsreform.
Det blir inte lätt. Obama kommer att möta politiskt motstånd. Obalanser i
USA-ekonomin måste också på sikt hanteras även om det i ett kort perspektiv
närmast råder en resignerad acceptans inför att låta det federala
budgetunderskottet öka.
Åtminstone för ögonblicket finns en svårmätbar goodwilleffekt som kan hjälpa
Obama. Hans starka stöd bland yngre väljare understryker vad som kan vara en
längtan efter en ny ordning.
Det är påtagligt hur många amerikaner som nu talar om sitt land med en ny
stolthet, som om de vill att världen ska se att USA är något bättre, en
nation som inte bara valt sin första afroamerikanske president utan nu också
kan vara en ledstjärna för mångfald och tolerans.
Om det är ett skifte med hållbarhet kan det hjälpa Barack Obama att samla ett
nödvändigt internationellt stöd i en rad frågor, från kampen mot terrorismen
och stopp för kärnvapenspridning till miljösamarbete och nya klimatfördrag.