Militärjuntan gömmer sig i djungelstaden

45 mil norr om Burmas före detta huvudstad Rangoon sitter den höggravida 39-åriga Cho Htway på trägolvet och går noga igenom den ena glittriga damskon efter den andra.
– Klacken är av, kassera, säger hon och antecknar märke och storlek.

Att importera piratkopior av Gucci- och Chanelskor från Thailand till den burmesiska byn Pyinmana var länge en nollsummeaffär. Köparna var få och hon funderade på att ge upp.

Men så hände det otänkbara.

Under stort hemlighetsmakeri började Burmas styrande militärjunta att bygga en stad mitt i djungeln ett par kilometer från hennes hem.

Kinesiska ingenjörer blev stamgäster på stadens tehus och i slutet av 2005 utropades Naypyidaw till ny huvudstad.

Tusentals statsanställda fick tre dygn på sig att flytta dit. Med dem följde byggnadsarbetare, trädgårdsmästare och prostituerade.
– Försäljningen av skor till dansarna på karaokebarerna går bra, säger Cho Htway.

Barerna ligger i utkanterna av staden tillsammans med kaféer och massage­institut. Men det mesta som påminner om en burmesisk stad saknas: folkliv, marknader och munkar.

Taxichauffören Nyen When slår på vänster blinker och kör mot den 99 meter höga, gyllene Uppatsanti Pagoda – den enda orienteringspunkten i det flacka landskapet. Bara en meter skiljer den från originalet, den världsberömda Schwegadonpagoden i Rangoon.
– De ville väl inte utmana andarna, säger taxichauffören.

Trädgårdsarbetare i halmhattar plockas ogräs och krattar gångar på bägge sidor om vägen. På höger sida breder ett pärlband av lyxhotell ut sig. Mellan dem stora villor med prunkande trädgårdar för officerare och regeringstjänstemän. På vänster sida ett nybyggt köpcentrum med butikslokaler i markplanet. Hälften står fortfarande tomma. Staden är inrutad efter ett medeltida mönster. Ett område är avsett för hotell, ett annat för marknad, ett tredje för ministerier. Mellan de olika delarna går breda, ödsliga sex­filiga motorvägar.

Slutnotan för den nya huvudstaden är okänd. Den landade troligen på mellan fyra och fem miljarder dollar, bedömer Sean Turnell, expert på burmesisk ekonomi vid Macquarieuniversitetet i Sydney. Landets bnp är 30,6 miljarder dollar.

Av de 900 000 människor som regimen hävdar bor här syns förutom arbetarna bara enstaka statstjänstemän. Förutom de militärer som beord­rats till Naypyidaw för att styra landet, har få flyttat hit.
– Kom tillbaka efter valet. Det är stängt för utlänningar, meddelar säkerhetsvakten framför avfartsvägen till det nybyggda parlamentet.
– Kör till vattenlandet i stället, det är öppet.

I skuggan av det enda teakträdet som sparades när djungeln skövlades dåsar ett fyrtiotal fotografer i väntan på besökare. Knappt en dollar kostar det att få ett inplastat foto från det nyöppnade vattenlandet.
– Det är mest folk från byarna runt stan som kommer hit av nyfikenhet, säger 29-årige Khin Khin och pekar mot några som badar med kläder på i en av poolerna.

Trots fri entré är det tomt både i poolerna och i vattenrutschkanorna.

För två år sedan lämnade Khin Khin frun och barnen i Rangoon och kom hit för att tjäna pengar.
– Det blir nästan slagsmål om de få turister som kommer hit, säger han.

Men optimismen finns där. 2008 invigdes ett zoo, komplett med lejon och pingviner. I år har ett ädelstensmuseum öppnat.

Det finns förhoppningar om att den nya huvudstaden ska bli landets stora turistdestination efter valet.

Att flytta huvudstäder är inget nytt. Brasilien skapade Brasília. USA byggde Washington på ett träsk. Australien stampade fram Canberra mitt i ingenstans.

Men den stora frågan är varför Burmas huvudstad har flyttats och vad den används till.
– I andra korrumperade diktaturer lämnar pengarna landet för lyxkonsumtion utomlands, här tvingas de bygga en ny huvudstad för sina lyxvillor på grund av de riktade sanktionerna, säger Win Tin, vice ordförande i det burmesiska oppositionspartiet Nationella demokratiförbundet, NLD.

Andra teorier är militärstrategiska. När landet skakades av ett uppror 1988 omringades ministerierna i Rangoon. Men när munkarna tog till gatorna i saffransrevolutionen 2007 satt generalerna i trygghet 45 mil norrut.

Tio minuter med bil från vattenlandet finns huvudstadens stora dragplåster.
– Det är av säkerhetsskäl absolut förbjudet att ta kort på den vita elefanten, säger soldaten flåsande efter att ha sprungit genom den stora elefantparken som byggts bredvid pagoden.

Den magra ljusbruna elefanten drar i kättingen med snabeln. När den hittades i djungeln nära Bengaliska viken i juni i år sågs det som ett tecken på tur för den sittande militärjuntan. I regimens tidning ”New Light of Myanmar” kunde man den 10 augusti läsa att den döpts till Bhaddavati, att den var lycklig, 38 år gammal, samt att stora delar av regeringen hällt heligt vatten över den på bilden uppljusade elefanten under en ceremoni.

Oppositionella har spekulerat i att flytten av huvudstaden skulle bero på vidskepelse och astrologi. Men ingen utanför den innersta kretsen av militärer vet.

Tillbaka på trägolvet hemma hos Cho Htway är skorna sorterade och prismärkta. Även om affärerna går bättre i dag än innan Naypyidaw byggdes, saknar hon lugnet från förr.
– Staden är sig inte längre lik, det är alltid väldigt spänt. När jag fött barnet ska jag flytta härifrån.