Modemiss av skönhetsmiss chockade Japan

Världen.

En bomb har briserat över Japan. Från Okinawa i söder till Hokkaido i norr rasar ilska och uppgivenhet.

Många känner sig trampade på. Personligt provocerade.

Anledningen är en klänning. Eller snarare avsaknaden av dess nedre hälft.

Den 23:e augusti hålls årets Miss Universum-final på Bahamas. Japan representeras av 25-åriga Emiri Miyasaka. Under ett tävlingsmoment bär varje deltagare en dräkt som representerar hennes land och kultur.

När Fröken Japans dräkt visades upp drog nationen kollektivt efter andan. Ska Japan representeras av... det där? Emiri bar varken broderade körsbärsblommor eller handmålade sidentyger från någon traditionsodlande bergsby.

Japans representant steg ut på scenen iförd en ultrakort kimono av svart läder. Det frånvarande framstycket blottade en tuggummirosa spetstrosa och strumpeband. Den slaktade folkdräkten fick även den mest luttrade reporters haka att falla.

Uppjagade japaner möttes på kvällen av tv-bilder som fick dem att snabbt slänga händerna för sina barns ögon, och tidningarnas debattredaktörer kunde glömma att hinna med sista tunnelbanan hem.

Ett övergrepp på en av den japanska kulturens flaggskepp, kimonon, hade begåtts! För att inte säga ett övergrepp på hela det japanska kulturarv som varje japan med stolthet bär med sig!

Kimonons anor och traditioner sitter djupt invävda i sidentygerna, och påklädnadsproceduren är en konstform som bara ett fåtal bemästrar korrekt. Mannen som fått i uppdrag att designa det traditionella obi-bältet uppges ha blivit rasande när han såg sammanhanget hans kreation uppvisades i. Kimono- och obi-skapare över hela Japan har trätt fram i medierna och berättat om känslan av vanära och helgerån.

Ines Ligron, fransyska och mångårig Japanbo som chefar för Miss Universum-kontoret i Tokyo, är just nu en av landets mest avskydda personer. Hon försvarar sig med att hon ville visa en okänd sida av Japan, där konservatism och avantgarde står sida vid sida.

Ligron bedyrar att hon aldrig avsett att trampa någon på tårna (samtidigt som hon på sin blogg hugger mot dinosaurier som räds nya modeidéer), och att hennes uppsåt var att få upp omvärldens ögon för en dräktkonst som fram tills nu ansetts lite tråkig. Att det också var en noga uttänkt pr-kupp sticker hon inte under stol med.

Men inga ursäkter och förklaringar i världen har kunnat förhindra att dräkten nu görs om till en mindre provokativ version.

Japaner räds inte modefetischer – detta är trots allt nationen där en flicka i skoluniform är den yttersta sexsymbolen och där man kan besöka prostituerade som bär mangamask medan tjänsten utförs – men att sätta saxen i en kimono är att sticka den i hjärtat på den japanska folksjälen.