Med Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Oslo och på Utöya förmörkas norrmännens världsbild.
Betyder det också att hotbilden mot de nordiska nationerna förvärras?
Sannolikt inte.
Massakern i Norge har inte ökat risken för framtida terrordåd. Däremot har medvetandet om det öppna samhällets sårbarhet blottats på ett ohyggligt vis för alla.
I höstas höjde Säpo hotbilden mot Sverige. Under vintern har såväl den svenska säkerhetspolisen som danska PET varnat för soloterrorister. Enstöringar som via nätet bygger upp en fanatism av sådana mått att de förvandlas till massmördare.
En soloterrorist skickas inte ut av någon organisation. Han skrider till verket ensam eller kanske tillsammans med någon enstaka kumpan.
Men när Säpo och PET slog larm om soloterrorister hade de islamister i sökljuset. Våldsförhärligande unga muslimer som i sin isolering radikaliserats och bestämt sig för att bli martyrer. Taimur Abdulwahab, som sprängde sig själv i Stockholm i december, var en som Säpo missade.
Nu har Norge istället drabbats av soloterrorism med högerextrema, möjligen kristet fundamentalistiska, förtecken.
När chocken och sorgen lagt sig lär en debatt uppstå om dådet hade kunnat förhindras. Breivik hade exponerat sina extrema åsikter och sin avsky mot muslimer på nätet. Dådet var välplanerat. Han hade gjort stora inköp av konstgödseln och annat material till bomben. Han hade vapenlicens för automatvapen.
Varför höll inte norska säkerhetspolisen honom under uppsikt?
Varför tog det så lång tid att ta sig till Utöya?
Varför satte polisen inte in prickskyttar från helikopter för att få stopp på massakern?
Breiviks motivbild kan nu anas. En ung man som byggt upp en fanatisk avsky mot det främmande och det mångkulturella. Målen för hans attack – regeringskansliet i Oslo och det socialdemokratiska ungdomslägret – antyder att han kanaliserat sitt hat mot den stat och det parti som i hans förvirrade hjärna tillåtit det homogena norska samhället att förfalla.
Omedelbart efter dåden i fredags sades det att Norge fått sitt 11 september. En naturlig reaktion med tanke på förödelsen.
Nu när vi vet mer haltar dock jämförelsen. Attacken mot USA för tio år sen hade karaktären av krigsförklaring av ett globalt terrornätverk – al Qaida.
Terrordådet i Oslo den 22 juli är i all sin vidrighet trots allt verket av en, eller om Breivik hade medhjälpare, ett par isolerade fanatiker.
Det ligger närmast till hands att dra paralleller till den så kallade Oklahomabombaren Timothy McVeigh. En högerextremist vars hat till den amerikanska staten drev honom att en aprildag 1995 spränga en federal byggnad i Oklahoma City i luften med 168 döda som följd.
Norge har förlorat sin oskuld, sägs det nu.
Som Sverige efter mordet på Olof Palme.
Men även här finns en viktig skillnad. Mordet på Sveriges statsminister blev aldrig uppklarat. Frågorna om det var en ensam galning eller ett politiskt motiverat mord blev hängande i luften i decennier.
Norrmännen har alla förutsättningar att få svar.
Vem?
Varför?
Kanske en liten, liten tröst i sorgen.