IRRAWADDY-DELTAT. Strömmen för med sig tusentals döda. Uppsvällda
människolik och buffelkadaver fastnar i vass och bland omkullvräkta träd vid
flodbäddarna.
Men människorna som överlevde cyklonen Nargis hoppas inte längre att hitta
sina döda.
Byarna i deltat ligger alldeles vid vattenbrynet. Bybor använder sina åror
för att skjuta ut liken i strömmen och bli kvitt stanken.
Cyklonen blåste stadiga fiskebåtar flera hundra meter upp bland risfälten.
Där ligger de som döda fiskar med buken i vädret. En by har mist var fjärde
invånare. Alla byggnader utom templet är slagna i småspillror.
Det finns knappast värre syner än dem som möter ögat i Burmas sydliga delta.
Men så ser verkligheten ut just nu i generalernas land, och därför måste den
visas fram.
Att ta sig in i deltalandet är besvärligt för mig, men området är samtidigt
så lättillgängligt att nödhjälpen kan nå ut till alla drabbade människor
inom loppet av en förmiddag – om bara militärjuntan tillät det.
På vägen hit tog jag mig förbi flera militärposteringar där utlänningar
greps och skickades tillbaka till Rangoon, men andra släpptes igenom. På ett
ställe stod två militärhelikoptrar men den nödhjälp de hade ombord tycktes
inskränka sig till ett par lådor kex och nudlar.
Längre fram har en vägbro rasat, men med en omväg går det att nå fram till
byn Pyanpon. Här hyr jag en smal avlång träbåt med utombordare och tar mig
söderut mot flodmynningen och Andamanhavet.
Ju längre jag kommer, desto värre är förödelsen.
I byn Naut Pyan Do står i stort sett bara den jättestora guldfärgade buddan
fortfarande upprätt. Tre av byns femhundra hus finns kvar efter cyklonen. I
en cementbyggnad har flera hundra överlevande samlats.
En av dem är den 55-årige risbonden Kyaw som miste tre av sina sex barn när
Nargis fick vattnet att stiga två meter och drog in med vindstötar som
blåste sönder bambuhyddorna.
– Vi försökte hålla tag i en bambupåle, men stormen och flodvågen slet bort
taket och välte väggarna. Mina barn revs med av vattnet och försvann. Jag
kunde inget göra, säger Kyaw.
När stormen lagt sig rodde Kyaw ut på floden för att försöka finna sina tre
barn, 6, 16 och 25 år gamla. I två dygn letade han åtta–tio kilometer
nedströms, men floden var full av lik och till slut gav han upp.
I dag har byn Naut Pyan Do hållit en ceremoni för sina tvåhundra döda, men
bara en tredjedel av kropparna har hittats.
– Alla familjer har mist någon, konstaterar en kvinna.
I Rangoon hade cyklonens offer hopp i blicken, men i Naut Pyan Do-bornas
ögon finns bara tomhet.
När Nargis drog sig tillbaka lämnade den efter sig så mycket salt på
risfälten att stora delar av skörden är förstörd.
Än värre är det att byarnas vattenreservoarer också har översvämmats av
saltvatten så allt dricksvatten är förstört.
Människorna i Naut Pyan Do samlar regnvatten i krukor och pytsar, men det är
en tidsfråga hur länge det räcker.
– Får vi inte hjälp snart så överlever vi inte, säger en fiskare.
Det ligger ett militärläger nära flodmynningen mot Andamanhavet. I en
grannby berättar invånarna att soldater har kommit med ris i säckar så att
alla familjer kunnat få fyra små burkar vardera.
I grannbyarna har ingen fått något alls.
Om ett par veckor kommer monsunen och då ökar risken för följdsjukdomar som
malaria, dysenteri och kolera.
Trots att byarna längs flodmynningen är så isolerade att många invånare
säger att de aldrig har sett en vit man tidigare, så skulle massiv hjälp
kunna forslas hit med båt från Pyapon på ett par timmar.
Den hjälp som når fram är slumpmässig och helt otillräcklig.
Häromdagen publicerade regeringstidningen New Light of Myanmar, Burmas nya
ljus, en artikel om att generalerna delat ut tjugo tv-apparater och tio
dvd-spelare till offer för cyklonen. När man ser hur människorna här i
deltat har det kan det inte uppfattas som annat än ett hån.
Burmas generaler är uppenbart rådvilla och osäkra på hur de ska tackla
situationen. När jag träffade Danmarks ambassadör Michael Sternberg i
Rangoon sa han:
– I de svårast drabbade områdena bor burmeser, inte minoriteter, och alla de
styrande har egen anknytning till trakten. Det ökar hoppet om att regeringen
ska inse allvaret i situationen. Men generalerna är också inkompetenta och
paranoida människor som uppfattar allt utländskt som ett hot mot deras egen
makt.
När mörkret faller över deltat är det för sent för att jag ska kunna ta mig
tillbaka till Rangoon. Jag övernattar i båten och hör fiskarna dra sina nät.
Trots liken i vattnet måste livet gå vidare och fisket har en avgörande
betydelse.
En fiskare berättar att när cyklonen kom tog sex familjer skydd i hans båt
och stängde om sig. Alla överlevde.
En gång i månaden måste deltafolket gratis forsla varor åt armén,
tvångsarbete åt en regim som utnyttjar folket när den kan, men tittar bort
när folket behöver maktens hjälp.
Trots cyklonen genomddrev generalerna folkomröstningen om en ny författning.
– Nargis kom för att förhindra att omröstningen skulle hållas, säger
fiskaren.
När jag vaknar nästa morgon styckar byborna i Kuyn Da Min en stor buffel som
skadades i stormen och sedan dog. Som situationen är, har ingen i byn råd
att rata självdöda djur.
Nästan inga hus finns kvar. Alla som kan samlar bambubitar och trä att bygga
med. Under tiden bor de under provisoriska skydd av palmblad, eller
hopträngda i tempel som klarat sig.
De som klamrade sig fast i palmstammar för att inte spolas bort har stora
öppna sår längs bröstet, som tatueringar inristade i kroppen av stormen.
Ngwe, en 43-årig kvinna har riktiga tatueringar av mytiska figurer på
underarmarna. De skulle skydda henne och familjen mot kobrabett och andra
faror. Men mot Nargis kunde skyddsandarna inte hjälpa henne. Cyklonen tog
hennes dotter.
Översättning: Karen Söderberg