Öbarnens helvete har bara börjat

Frågorna haglar på svenska, engelska, norska.

Flera gånger får hon upprepa hur rädd hon var när hon insåg vad som hände, hur de sprang för livet, hur hon klev i en båt som mannen i polisuniformen sköt på.

– Panik, säger hon kort om vad hon kände.

Hon talar med låg röst, flackar med ögonen, snurrar hela tiden på armbandet det står Uthøja på.

En japansk journalist vecklar ut sitt paraply för att skydda kamerorna från regnet. En norsk reporter ber henne lite senare rita kartan över ön i hans block, var hon sprang och var skytten stod.

Alla ungdomar som kommit undan med livet i behåll från lägret berättar liknande historier, om skräcken och ilskan och den kväljande lukten av döda kroppar.

När frågorna är slut går Ida Knudsen in i mataffären Joker med sin far och kommer ut därifrån med en godispåse och en flaska äppeljuice hon håller i hårt grepp.

– Nu ska vi ha det gott, säger pappan Erik Steen Knudsen.

Lättnaden han känner avspeglar sig i det ständiga leendet. De två timmarna som det tog Ida att rädda sig och komma över en lånetelefon på fredagseftermiddagen var mycket långa, berättar han.

Ingen av dem kan förstå det som har hänt.

– Jag skulle bara vilja fråga mannen hur han kunde. Vad som fick honom att döda så många oskyldiga, säger hon.

Fadern skyndar på henne. Inne i hotellet väntar modern otåligt. Överlevande och anhöriga får mat och sängplats där. Hotellkällaren är full med kläder som lokalbefolkningen har skänkt, bara gummistövlarna Ida har på sig är hennes. Men hon har blandade känslor inför allas uppmärksamhet, för hon vet att många av kamraterna aldrig kommer tillbaka.

Och Ida Knudsen vill ännu inte hem till Bærum.

– En nära kompis till mig saknas fortfarande. Jag kan inte åka härifrån innan jag vet vad som har hänt henne, säger hon innan fadern tar henne under armen och de går iväg mot hotellet.

Fyra dykare från Kongsberg Brann- og redning gör sig redo att kliva i en gummibåt i den lilla hamnen på Storöya. De vill inte säga vart de är på väg.

Pälsarna är genomvåta på två hundar som passerar strax efter med sina förare. På de självlysande västarna står det räddningshund.

Hoppet om att hitta överlevare har ännu inte slocknat vid 14-tiden på lördagen.

Några hundra meter bort, precis där bron möter fastlandet, läggs kvarlevorna från ungdomarna som inte lyckades komma undan i fyra orange tält. Där är räddningspersonalens samlingspunkt och de åker skytteltrafik till avspärrade Utöya som ligger någon kilometer bort.

Ett semestrande par från Oslo tar oss dit i sin båt. Flaggorna framför husen vajar på halvstång. Det är cirka 15 grader i vattnet och vinden är svag.

Räddningspersonalens röda och polisens mörka uniformer skymtar bland träden när vi närmar oss. På klipporna ligger ett tiotal kroppar. Ett par nakna fötter sticker fram under en ljus filt.

Från sin veranda på Storöya ser Helge Wettre och Sissel Martinsen Utöya tydligt. På fredagseftermiddagen hade de precis pustat ut efter att pratat med döttrarna som jobbar i centrala Oslo när de första skotten ekade över Tyrifjorden. De tänkte först ingenting. De tänkte att någon kanske skjuter raketer, tills de såg en massa småbåtar i sundet som plockade upp människor från vattnet. På tv:n började en textremsa rulla som talade om skottlossning.

De gick ner till bryggan, satte sig i sin Hausvik 17 med plats för åtta personer och gav sig ut för att leta. Några killar och tjejer stod på klipporna och viftade med armarna.

En ung kvinna med skottskador i benet fick hjälp av en väninna att sätta sig i fören. Ombord klev också en ung kille som hela tiden skrek efter telefon att ringa till far sin.

Helge Wettre fick hoppa i land för att tillsammans med en av ungdomarna hämta en ung man som låg orörlig lite längre upp i skogen.

– Hans ögon var uppspärrade. Han var inte kontaktbar. Kudden vi la under hans huvud blev snabbt genomdränkt av blod, berättar hans fru Sissel Martinsen.

De vet inte om han lever. De satt till långt in på natten och följde nyheterna. När de gick och lade sig var den officiella siffran fortfarande tio ihjälskjutna.

– Men redan på fredagen visste vi att det inte stämmer. Vi själva kunde räkna till ett tiotal döda, säger Sissel Martinsen.

De har hunnit rengöra båten från blod och ska fortsätta semestern.

Helge Wettre är lättad över att en ensam gärningsman misstänks för dådet och att al-Qaida inte ligger bakom. Internationell terrorism hade försatt landet i ständig skräck och spätt på främlings­fientlighet, menar han.

– Men det är fortfarande ofattbart det som har hänt. Det här är Norges 11 september, säger han.