BAGEPALLI. Tjugoettåriga Yashodha Venkataravanappa rynkar på ögonbrynen och
lutar sig närmare skärmen. Hon går igenom dagens mejlskörd från indiska
bonuskortmedlemmar. ”Jag försöker registrera mig på hemsidan men det funkar
inte” är det vanligaste budskapet.
Yashodha knappar vant in snabbkommandona. En frän lukt av målarfärg sticker i
näsborrarna och takfläktarna surrar aggressivt.
Utanför fönstret breder ängarna ut sig, ett berg vid horisonten och en
skolklocka som klämtar in en barnaskara i vita uniformer. Här, tio mil från
Indiens IT-huvudstad Bangalore, har outsourcingbolaget Rural Shores öppnat
sitt första landsbygdskontor.
Yashodha kommer från en by tre kilometer bort, där hon inte hittade något jobb
efter studenten. Istället flyttade hon till Bangalore och arbetade med
telemarketing på en bank. Som många andra bodde hon på korridor och delade
rum med två vänner. Hon tjänade 7 000 rupier, motsvarande 1 100 kronor, i
månaden men trivdes inte.
Hennes kusin berättade om det nya bolaget som kommit till byn och Yashodha
beslöt sig för att flytta hem.
– Nu ser jag mina föräldrars ansikten varje dag och det gör mig väldigt
lycklig, säger hon.
Rural Shores första kontor på landet ligger i ett ingenstans. Förutom en skola
med tillhörande ashram (tempelområde för meditation) där lärarna bor, finns
där just inget.
Närmaste ort är Bagepalli, fem kilometer bort, med 3 000 invånare. Drygt
hälften av Rural Shores anställda kommer därifrån. Resten pendlar från
intilliggande byar.
En av Indiens största utmaningar är landets snabba urbanisering. Unga
människor flyr landsbygdens fattigdom för städernas möjligheter, med
konsekvensen att storstäderna spricker i sömmarna.
Sex företagsamma indier som arbetat i Silicon Valley fick idén till Rural
Shores. Målet är att öppna kontor i landets alla distrikt och skapa 100 000
nya jobb inom sju till tio år.
Yashodhas lön har mer än halverats efter flytten, men hon har färre utgifter.
Hon bor hemma, och busskortet kostar motsvarande femtio kronor istället för
hundra.
Och hon trivs.
– Det här jobbet har varit en bra skola för mig. Nu vet jag vad bonuskort är
och jag har lärt mig jobba bättre med datorer, säger hon.
Rural Shores affärsidé är att lägga ut enkla administrativa sysslor på
landsbygden, till exempel det nuvarande projektet att datorisera högar av
papper som i dag samlar damm på indiska myndigheter.
Kunderna sparar fyrtio procent av den ordinarie kostnaden och anställningarna
är attraktiva för lokal ungdom som en start på karriären.
– Det finns inga andra jobb här, säger Bhargava Mekala Sudhakar, en 26-åring
vars inkomst fördubblades på Rural Shores.
Tidigare arbetade han på ett tryckeri för motsvarande 250 kronor i månaden och
kunde bara nödtorftigt försörja sin familj.
Han har en ettårig son och ansvarar som enda barnet för sina föräldrar och
farföräldrar. Bhargava har inte läst klart gymnasiet och har svårt att få
ett kontorsjobb i Bangalore, där kraven på utbildning är högre.
– Det är svårt att ha framtidsplaner när man kommer från en familj med en
sammanlagd inkomst på 6 000 rupier (motsvarande 1 000 kronor), förklarar
han.
Prakash Srinivasan är en 28-årig affärsanalytiker i Bangalore som miste jobbet
på grund av den ekonomiska krisen.
– Vi gillar vår chef Prakash väldigt mycket. Han guidar oss, men sätter sig
inte över oss.
Det nya kontoret har gagnat det lokala näringslivet och köper vatten,
kontorsmaterial, kopieringstjänster och inte minst elektrikertjänster från
Bagepalli.
Hela kontoret delar på en 2 Mbit snabb uppkoppling, och har ett 512 Kbit-modem
som backup. Inte sällan är Rural Shores omgivningens enda ljuspunkt –
Bagepalli är utan ström sju timmar om dygnet.
Luftkonditionering saknas men ”det blir inte mer än 38 grader på sommaren, så
det är inte så farligt”, säger Prakash.
Förutom de lokala talangerna har Rural Shores dragit till sig välutbildade
ungdomar från andra delar av landet. Amit Prakash och Sailesh Abbwur
rekryterades direkt från högskolan i Kerala och jobbar som gruppchefer.
– Jag har alltid velat bli entreprenör, så jag ville jobba åt ett nystartat
bolag för att lära mig, säger Sailesh, som har en magisterexamen i kemi och
drömmer om att starta eget inom miljöteknik tillsammans med sin kompis.
Amit som är biotekniker har börjat bygga upp ett kundregister.
Det finns inte massor att göra på fritiden i Bagepalli. Kvällarna går med tv,
böcker och brittisk film. På söndagarna drar de in till Bangalore.
– Vi har märkt att vi blivit förebilder för ungdomarna här. När vi visar dem
att vi har drömmar så förstår de att de också kan drömma, säger Sailesh.
Klockan sju lämnar den sista kontoret och syrsorna sjunger in natten. De
affärsresenärer som övernattar i Bagepalli hänvisas till Sri Satya Sai Babas
ashram, som saknar såväl dusch som varmvatten. Middagen, ljummen böngryta
med ris, intas i kantinen vid smala långbord i rostfritt stål.
Sedan går strömmen.