”Nästan” för att det blev akut brist på barn i östra Tyskland sedan Berlinmuren fallit 1989. När diktaturen DDR var borta drog östtyska kvinnor västerut. Födelsetalen sjönk, daghem stod öde och förskolläraren Anne Helbig måste sätta sig på kontor.
Anne Helbig växte upp vid Alexanderplatz mitt i Berlin. Där gick hon på ”kita” (dagis), där utbildade hon sig och började arbeta.
– För mig uppstod aldrig frågan om jag skulle jobba. Det var självklart för alla kvinnor i DDR. Vi arbetade. Och barnomsorg fanns för alla.
Idag är Anne Helbig föreståndare på förskolan Eigensinn, som ligger i stadsdelen Weissensee i nordöstra Berlin. Ursprungligen ett DDR-dagis, byggt 1976 och stort nog att rymma tvåhundra barn. Platserna behövs, för efter nedgången på 1990-talet har barnafödandet i Berlin tagit fart och småbarnsföräldrar skaffar gärna lägenhet i Weissensee som är lummigt och citynära.
– Jag längtade verkligen tillbaka till dagis, det är härligt att ha så många barn omkring sig, säger Anne Helbig.
De brukar vara i dryga ettårsåldern när de börjar. Den tyska föräldraförsäkringen är på fjorton månader och nyblivna föräldrar ställer genast sina barn i dagiskö.
Här alltså. I västra Tyskland råder en annan kultur, där mammor förväntas vara hemma med sina barn, åtminstone fram till skolstarten.
När dåvarande familjeministern Ursula von der Leyen (själv sjubarnsmamma) 2007 föreslog en kraftig utbyggnad av barnomsorgen i väst anklagade en högljudd opinion henne för att förstöra de tyska familjerna.
Den katolske biskopen Walter Mixa ställde sig i spetsen för motståndet. ”Den som använder statliga medel till att förleda mödrar att lämna bort sina barn degraderar kvinnan till en födelsemaskin”, dundrade han. Leyens planer hejdades. De flesta västtyska tvååringar är fortfarande hemma. Med mamma.
Eigensinn betyder envishet. Bra namn på ett dagis kan man tycka, men så ska det inte tolkas, berättar föreståndaren.
– Nej, det är ett citat av Hermann Hesse: ”Jedes Ding hat seinen eigenen Sinn.”
Var och en har sitt eget sinnelag. Det handlar alltså inte om egensinnighet, utan om att var och en ska behandlas för den man är, förklarar Anne Helbig. Det gäller att hela tiden uppmuntra och ha en blick för det positiva hos alla människor.
– Det är ansträngande, för jag tror inte att det ligger i tyskarnas mentalitet. Vi klankar gärna, klankar på allt och alla. Men det går nästan alltid att hitta något positivt att bygga på.
För att få den konservativa opinionen att acceptera fler dagisplatser i väst har den tyska regeringen lanserat ett vårdnadsbidrag till den förälder som väljer att vara hemma. Vårdnadsbidraget införs kanske nästa år, men kritiseras lika häftigt som dagisutbyggnaden, fast från andra hållet. En kvinnofälla, anser socialdemokraterna.
– Jag tror inte att särskilt många föräldrar i Weissensee skulle utnyttja det. De flesta här vill ha sina barn på dagis, säger Anne Helbig.
Inte hur tidigt som helst kanske.
– Nej. Min dotter tillhör en generation som tänker annorlunda än jag gjorde. Hon har beslutat sig för att vara hemma i drygt två år, och leva på halv föräldrapenning