Kvinnokörens sång från den ortodoxa kyrkan som tornar upp sig över staden
blandas med böneutropet från moskén. Balkanpop strömmar ur barernas
högtalare. Kyparna kryssar mellan borden. Många gäster bär märkeskläder,
dyra solglasögon och kör bilar registrerade i Sverige eller Österrike.
Det kunde vara vilken bosnisk stad som helst en varm sommarkväll när
utlandsbosnier är hemma på semester. Men det här är Srebrenica. Staden dit
människor återvänder varje juli för att gå på massbegravning.
Natten lägger sig sakta över havet av vita gravstenar på den muslimska minnes-
och begravningsplatsen i Potocari utanför Srebrenica. Någon enstaka bil kör
förbi på vägen bredvid. En polispatrull vaktar dygnet runt utanför staketet.
I kväll är vaktmästaren Serif Begic ensam med de 4 524 döda som ligger här.
Han torkar svetten ur pannan och tänder en cigarett. Händerna är seniga och
grova. Han drygar ut lönen på cirka 3 000 kronor med att hjälpa en kusin
hugga ned träd i skogen och klyva dem till ved. De cirka 150 kronorna om
dagen är ett välkommet tillskott till hushållskassan. Fru, två döttrar på
elva och fjorton år och en snart treårig son finns hemma. Sonen heter Ejub,
efter sin farbror.
Serif Begic tar oss till begravningsplatsens utkant där hans bror Ejub är
begravd. Ett stort körsbärsträd från trädgården bredvid höjer sig över
minnesstenen. Runt brodern ligger flera manliga släktingar. Serif Begic
räknar upp dem:
– Ett tjugotal av den närmaste släkten. Alltså farfar, hans söner och sonsöner
– farmor har de ännu inte hittat – och så farfars bror och hans söner, och
så vidare.
Deras och över 8 000 andra namn är inristade i rött på en sten i
minnesplatsens mitt.
Brodern överlämnade sig till serberna när de intog staden i juli för sexton år
sedan. Serif Begic flydde. Han visar med en svepande gest över de
skogsklädda kullarna som han vandrade över tills han kom till staden Tuzla
som kontrollerades av den bosniska armén.
Varje juli rivs såren upp på nytt. Men livet måste gå vidare för barnens
skull. Det tär på honom att flickorna bara åker till de serbiska delarna av
Bosnien på skolresor och bara lär sig serbisk historia. En skolkamrat
kallade dem en gång ”balije”, ett skällsord för muslimer, annars har de inga
problem säger han.
En av döttrarna tar pianolektioner, den andra är med i en teatergrupp. De tar
hem sina serbiska lekkamrater.
– Jag lär barnen att inte hata. Vi är ju i grund och botten samma folk. Men
jag skulle aldrig acceptera att de gifter sig med en serb, säger Serif
Begic.
Han brukar dricka kaffe med några serbiska kompisar från förr. En kom fram
till honom när han precis hade återvänt och svor på att han inte hade blod
på sina händer.
– Men mig veterligen har aldrig någon av de lokala serberna besökt
begravningsplatsen, säger Serif Begic.
– Så är det här. Alla sörjer sina egna, men ser inte varandra, säger Vladana
Zekic.
Hon klämmer in sig mellan två vänner på en nästan fullsatt betongläktare på
idrottsplatsen utanför grund- och gymnasieskolan i Srebrenica. På planen
pågår en fotbollsmatch. Plötslig blåser domaren, två killar börjar knuffas,
men de andra spelarna skiljer dem snabbt åt och spelet kan återupptas.
”Krigsveteranerna Srebrenica. S:t Peters dagar” står det på det orange
lagets svettindränkta tröjryggar. Det är namnet på en årlig manifestation
för serbiska krigsoffer. En filmvisning om bosniakiska illdåd och andlig
körsång står också på programmet.
En författare från Belgrad, som skrivit hyllningsböcker om Ratko Mladic och
Radovan Karadzic och som förnekar folkmordet på muslimer i Srebrenica,
kommer inte. Hennes besök ställdes in efter protester från bosniakiska
politiker.
– Att de tog Mladic bryr jag mig inte om. Alla misstänkta ska gripas.
Problemet är att det bara är de serbiska krigsförbrytarna som jagas, säger
Vladana Zekic, som är född i en förort till Sarajevo.
Hon tycker att alla ska respektera varandra men är emot blandäktenskap.
– Blod ska inte blandas. Jag tror att om alla vårdar sin religion och sina
traditioner kan vi leva i fred. Vi har faktiskt inga större problem mellan
muslimer och serber här i stan.
Egentligen är hon trött på politik. Hon vill leva ett normalt liv. Blicka
framåt. Spela musik. Hon sjunger i ett rockband som heter ”Prokleta (den
fördömda) Jerina”. Namnet kommer från en medeltida serbisk härskarinna.
Replokalen ligger på bottenvåningen i ett hus i villaområdet på en av
Srebrenicas sluttningar.
– Grannarna klagar aldrig på volymen, säger Vladana Zekic med ett leende innan
kärlekslåten hon själv skrivit får golvet att vibrera.
Huset hyrs av en holländsk biståndsorganisation som också äger instrumenten.
Vladana Zekic gillar utlänningarna som är verksamma i Srebrenica. Tack vare
en katolsk organisation har hon fått besöka Tyskland.
Uteställen för folk i hennes ålder saknas i Srebrenica. Ofta drar hon till
närliggande Bratunac för att festa med kompisarna. De tar sig hem runt
midnatt, i samma buss som kör hem arbetarna från nattskiftet i en
närliggande gruva.
Ibland hänger de i den lilla parken där färgen på bänkarna för länge sedan
flagnat. En kväll pekar hon ut alla lokala bilar, Srebrenica är så litet att
hon känner igen registreringsnumren.
När det är dags för den muslimska massbegravningen den 11 juli åker hon ut på
landet eller stannar hemma.
– Det är så mycket folk och oväsen i hela stan. Det går inte att ta sig
någonstans. Alla vägar blir igenproppade.
– Minst sjuttio personer passerar genom mitt hus under dessa dagar. Sedan åker
de tillbaka och vi stannar kvar.
Zijada Garaljevics bror är begraven i Potocari, bara några minuters bilkörning
från Alma Ras, fabriken där hon leder dagskiftet. Alma Ras är ett bosniskt
bad- och underklädsmärke som även syr plagg för andra klädtillverkare som
Dolce Gabbana.
– Okej, nu håller vi tyst och jobbar, ryter hon till när stämningen blir
alltför uppsluppen.
För mycket prat sinkar arbetet med att sy 700 bikinis för italienska
Calcedonia. Kvinnorna hukar över sina maskiner igen. De sitter tätt ihop,
rummet saknar luftkonditionering och temperaturen utanför börjar närma sig
trettio.
Affärerna går bra. Huset vägg i vägg med fabriken är inköpt och arbetet med
att utvidga och modernisera lokalerna är redan igång.
Zijada Garaljevic tillhör de lyckligt lottade i Srebrenica som har ett jobb.
Hennes man är chef på fabriken. Hur många som är arbetslösa, eller ens hur
många som bor i staden som före kriget hade 36 000 invånare, vet ingen.
Troligtvis runt 5 000. Politikerna anger gärna en högre siffra för att kunna
locka till sig bidrag, berättar Srebrenicabor.
Det talas ofta om den gamla goda tiden då tusentals jobbade i de
omkringliggande gruvorna och industrierna, som bilbatterifabriken i
Potocari. Sedan blev den i stället känd som platsen där de serbiska
soldaterna skiljde männen från kvinnorna och barnen för sexton år sedan.
Zijada Garaljevic vill helst inte minnas den tiden.
– Så länge det finns jobb stannar jag. Men vid minsta lilla tecken på att
motsättningarna är på väg att blossa upp igen tar jag barnen och sticker.
Ett fyrtiotal kvinnor är anställda i två skift, ungefär lika många muslimskor
som serbiskor. De undviker att prata om kriget.
Serbiska Milijana Stanisic är flykting från muslimskdominerade Zenica och bor
nu i serbiskdominerade Bratunac. Bikinin hon syr kostar 600 kronor i
affären. Det skulle hon inte ha råd med, men hon är glad att lönen betalas
ut i tid och att arbetet inte är fysiskt krävande.
– I Bratunac är många kvinnor tvungna att jobba på sågverk eller fryshus,
säger hon.
– Kossorna bryr sig inte om det är högtid eller om man har sorg. De måste ha
sitt.
Strax efter sju på morgonen släntrar Arifana Pasalic hemifrån i
Potocari, nerför den lilla backen, korsar den dammiga stigen och går in i
stallet som hon och föräldrarna själva byggt.
Korna råmar otåligt. Hon tvättar av spenarna och fäster på mjölkningsmaskinen.
En gräsklippare med flak som används för att frakta hö finns också på
gården, men det mesta av arbetet utförs manuellt. Mjölken bärs i spann till
ett kylrum och säljs vidare till två mejerier för dryga tre kronor litern.
– När vi fick fem kor i ett FN-projekt 2005 hade jag ingen aning hur man
mjölkar. Nu har vi sammanlagt arton och det är jag som hjälper dem kalva,
säger Arifana Pasalic och viftar bort flugor från ansiktet.
Hålen i fasaden på byggnaden bredvid stallet är kvar från kriget. Skadorna som
Arifana Pasalic fick i huvudet, benen och armarna i samband med
granatattacken 1993 syns inte lika tydligt. Granaten skadade hennes bror och
far och dödade två lekkamrater. Hon minns skräcken i juli för sexton år
sedan när en serbisk soldat drog henne i håret och frågade var fadern var.
Samme man ringde på dörren några år senare för att lämna över en elräkning.
Han kände inte igen henne.
Den här lördagsmorgonen slipper hon jäkta till huset för att duscha bort
stallukten och åka till Srebrenica och jobbet på en privat
tandläkarmottagning. Under tiden som flykting i Sarajevo utbildade hon sig
till tandtekniker. Chefen är serb och fick statligt bidrag för att anställa
henne för två år sedan.
– Jag fick jobbet för att även muslimska patienter ska komma dit. Det är så
det funkar här och det går mycket bra för oss, berättar Arifana Pasalic.
Hon bjuder på fruktkompott från den egna gården på verandan. Ögonen är
sömndruckna. Hon var ute till halv tre i morse med kusiner som kommit för
begravningen, men drack ingenting eftersom hon visste att dagen blir lång.
Lillebror är i Sarajevo och handlar mat och dryck. Arifana Pasalic måste
förbereda inför måndagen. Från ett stånd ska de sälja mat till tusentals
anhöriga till de 613 muslimska män som i dag jordfästs i Potocari.