På väggen i hans arbetsrum hänger diplomet från Olof Palmefonden, omgivet av fotografier av hans dotter Laura, hustrun Liz och hennes två barn. På diplomet står:
”Carsten Jensen har vid sidan om sitt framgångsrika författarskap varit en både kompromisslös och kunnig försvarare av alla människors lika värde. I ord och handling har han tagit ställning för de utsattas position i det egna samhället och i världen. Carsten Jensens engagemang för förföljda och förtryckta har fört honom till krigets Balkan, Burma och Afghanistan, liksom till kyrkor och torg i sitt eget hemland där han försvarat asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter. Carsten Jensen riktar ljuset mot vår självtillräcklighet och trångsynthet. Han bjuder oss att stå upp för humanism, förnuft och framtidstro.”
I slutet av januari var Carsten Jensen i Stockholm och hämtade priset och en check på 75 000 dollar. När han kom hem igen möttes han av tidningsrubriker som ”Carsten Jensen får 400 000 för att kritisera Danmark” och ”Läsarna kokar av vrede över Carsten Jensen”.
I en anti-Carsten Jensen-kampanj ledd av tidningen Politiken, med hundratals inlägg, kallades han landsförrädare, ynkrygg, hycklare, en dansk Knut Hamsun. Han uppmanades att flytta till ”självcensurens Sverige”. Dansk tv påstod att han redan var bosatt i Sverige.
Carsten Jensen bor inte i Sverige utan i en patricierlägenhet på Strandboulevarden på Østerbro i Köpenhamn. En skylt vid entrén berättar att här bodde journalisten, författaren och kritikern George Brandes i början av förra seklet. Brandes var en av grundarna av Politiken där Carsten Jensen tidigare var litteraturkritiker.
– En tidning som jag trodde att jag stod nära! säger han med ett skratt. Jag har utvecklat pansar som en noshörning och jag är van vid det mesta, men reaktionerna på priset överträffar allt, säger Carsten Jensen.
Han avslutar många av sina undergångsresonemang om Danmark med ett ibland självironiskt och ganska befriande ha, ha, ha.
I det stora hela är det en mycket dyster bild av Danmark som Carsten Jensen ger.
– Danmark är ett land i djup splittring, ett land med mycket hårda och oförsonliga yttringar. Men det är tystnaden som är det värsta hotet mot yttrandefriheten, inte missbruket av den.
Carsten Jensen har inte varit tyst de senaste tjugofem åren, utom när han försvinner in i sina bokprojekt. I Sverige och andra länder är han författare, i Danmark är han författare och debattör.
– Som författare har jag sålt fantastiskt bra. När jag talar om mina böcker i minsta lilla stad på Jylland kommer hundratals människor. Men som debattör, kommentator och journalist beskrivs jag som elitär, arrogant och framförallt otroligt negativ. Jag skulle vilja säga, som en odansk figur. Ha, ha, ha!
Carsten Jensen har kritiserat den råa debattonen i Danmark, men också anklagats för att bidra till den.
– Jag kan vara hänsynslös. Men jag angriper alltid namngivna makthavare, jag gör inga generaliserande påhopp på folkgrupper, säger han.
För fem år sedan skrev Carsten Jensen, Suzanne Brøgger, Klaus Rifbjerg och ett tiotal andra författare ett upprop där budskapet var att diskrimineringen av etniska minoriteter måste upphöra både i lagstiftning och i språkbruk.
– Reaktionen blev att vi hängdes ut som motståndare till yttrandefriheten. Vi har haft den fatala yttrandefrihetsdiskussionen i Danmark som innebär att allting ska få sägas och håller man inte med om det är man emot yttrandefriheten. Och blomman av yttrandefrihet är mobbning av muslimer.
För någon månad sedan skrev Dansk Folkepartis Jesper Langballe en krönika i Berlingske där han påstod att ”muslimska fäder slår ihjäl sina döttrar och låter deras farbröder våldta dem”. Tycker du att han har rätt att säga så i yttrandefrihetens namn?
– Langballes uttalande är människoföraktande men det betyder inte att jag vill stoppa honom. Det är inte de vulgära påståendena som är problemet, det är att ingen går i svaromål.
I Sverige skulle en politiker som Langballe förmodligen vara död och begraven på fem minuter. I Danmark blev det inte särskilt många fördömanden och regeringspartierna var tysta.
– Han skulle vara död i vilket annat land som helst. Min hustru Liz är från England och hon är djupt skakad över vad hon får höra här i Danmark. Jag har vant mig. Och det tror jag gäller för många danskar. En långsam tillvänjning. Gränser som långsamt flyttas. Vi hör hela tiden uttalanden där muslimer kallas för pest och kolera och där man sätter likhetstecken mellan slöja och hakkors, och islam och nazismen. Det märkliga är att de kommer från politikerna, inte från folket. Att det kan fortgå beror bland annat på den tysta danska pressen. Tidningsskriverierna tog inte upp vad Langballe sa, utan hur hans påstående påverkar Dansk Folkepartis röstetal. Den politiska bevakningen handlar bara om att beskriva det politiska spelet.
Varför har gränserna för vad man får säga om framförallt muslimer flyttats åt det hållet i Danmark?
– En avgörande punkt var när förre statsministern Anders Fogh Rasmussen bjöd in Dansk Folkeparti som stödparti till sin borgerliga regering. Priset för Dansk Folkepartis stora inflytande är ett moraliskt förfall inom Venstre och Konservative. Men även Socialdemokraterna är medskyldiga eftersom de inte positionerar sig mot Dansk Folkeparti utan slåss om samma väljare. I Norge har de borgerliga mittenpartierna sagt nej till allt samarbete med Fremskrittspartiet trots att partiet är betydligt större än Dansk Folkeparti.
Vad betyder Pia Kjærsgaard?
– Hon har begåvningen att kunna tala som en arg mamma. Populism handlar om känsla, och hon har en enorm populistisk känsla. När man ser många av de andra politikerna med examina och träansikten så framstår hon som levande. Samtidigt får man inte glömma att trots att hon har ett så stort inflytande är det bara var åttonde väljare som röstar på henne.
Är Danmark ett rasistiskt land?
– Nej, det handlar inte om rasism utan om rädsla för andra kulturer. Rasism slutar i Auschwitz. Kulturella skillnader åtgärdas i uppfostringsläger som Gulag. De andra ska bli som vi, Muhammed ska bli herr Olsen.
Var kommer rädslan ifrån?
– Traumat från Dybbøl och närheten till Tyskland, svarar Carsten Jensen.
Det var vid slaget vid Dybbøl som Danmark 1864 förlorade Slesvig, Holstein och Lauenburg till Preussen. En miljon, fyrtio procent, av alla danskar blev plötsligt tyska medborgare, en femtedel av Danmarks yta försvann.
– Traumat upprepades under andra världskriget. Det finns en enorm känsla av sårbarhet och skröplighet under ytan. Jag tror att demonen i vårt undermedvetna, nämligen Tyskland, bytt skepnad till invandrarna och framförallt muslimerna. Känslan av att vi kan bli utraderade som kultur och som nation lever kvar. Jag är säker på att vi inte hade bemött invandrare på det sätt vi gör om inte Tyskland varit vår granne. Vår nationalkaraktär är formad av nederlag.
Vad hoppas du av framtiden?
– Räddningen är väl att vi invaderas av ett demokratiskt grannland. Som Sverige eller Tyskland. Ha, ha, ha!