ANTANANARIVOANTANANARIVO. He Xiao sitter bakom ett stort brunt ekbord i ett kontorsrum på högsta våningen i en av alla Chinatowns byggnader. Vi befinner oss i huvudstaden Antananarivo på Madagaskar.
Våningarna under oss myllrar av kinesiska butiker. På gatan är det trångt, svettigt och högljutt. Men på kontoret är det lugnt och svalt. Den sjuttonåriga flickan ler ofta. Hon pratar ojämn engelska och då och då mandarin eller malagassiska.
Stadsdelen heter Behoririka och i området bedrivs all form av handel, oftast med kinesisk ledning. Kläder och elektronik är det som säljs mest. I rummet sitter även två kollegor, båda kommer från Madagaskar.
Chefen för företaget, som heter New City, är fransyska och vän med He Xiaos släkt. He Xiao träffade chefen under en av hennes affärsresor i Kina, och en tid efter hennes besök skickade hon ett brev med sina betyg och frågade om hon kunde få jobba på företaget.
Hon fick en inbjudan att komma över för en provanställning. I november 2010 anlände hon ensam till Madagaskar.
– Det var den 10 november och jag var femton år. Nu är jag sjutton och jag har fått fast jobb här.
Större delen av sin lön skickar He Xiao hem till sin mamma i Kina.
– Pengarna jag tjänar går även till min bror, så han kan gå i skola.
Kineserna är den största minoritetsgruppen på Madagasker. Men de flesta av kineserna är födda här och pratar kantoneiska. De nya immigranterna, som Hue Xiao, pratar oftast mandarin.
Migranterna från Kina har kommit i vågor. En generation kom i början av förra seklet och många av dem är idag väletablerade inom handel med jordbruksvaror och detaljhandel. De som kommit under de senaste åren, som Hue Xiao, håller mest på med handel med kläder, elektronik.
– Jag var nervös och lite rädd när jag kom hit. Livet är så annorlunda här, säger hon.
En kinesisk kollega sticker in huvudet och påkallar He Xiaos uppmärksamhet, gång efter annan. Hon fnittrar.
Jag undrar om hon har någon pojkvän.
– Nej, nej, nej!
I två år har hon bott i en lägenhet i utkanten av huvudstaden.
– Jag bor med tre andra, alla är från Kina. Jag har mitt eget rum, men jag saknar vårt stora hus i Kina, min familj och mina vänner.
Anledningen till att He Xiao flyttade så långt hemifrån var att hon ville lära sig mer om ekonomi och kontorssystem, säger hon.
– Det är därför jag är här och det känns bra att kunna skicka pengar till mamma och min bror.
He Xiao ler blygt och slår ner blicken.
När hon inte jobbar lyssnar hon på musik eller tittar på tv. Hon känner inte så många, hennes nyfikna kollega är en av få vänner hon har här på Madagaskar.
När hon får
frågan om hon tänker stanna på Madagaskar blir hon tyst en stund.
– Jag vet inte.
Hon pillar på sin rosa mobil med klistermärken.
– Jag tror att jag kommer återvända hem en dag.
Sedan ringer hennes mobil. Hon verkar lättad över att slippa tänka mer på hemma. För hemma är Kina.