Hon var femton år och hade höga förväntningar. För första gången var knarkligan, som styrt favelan i flera decennier, avväpnad och polisen skulle börja garantera säkerheten för Santa Martas åttatusen invånare.
Två och ett halvt år senare återvänder Sydsvenskan för att se om politikerna höll sina löften. Juliana Alves är arton år och går sista året i gymnasiet.
– Jag har inte hört en enda skottlossning på nästan tre år. Fattar du? Det verkar som om förändringen kommit för att stanna, säger hon.
Juliana Alves bor i en av kommunens nybyggda lägenheter tillsammans med sin mamma Artenita, 46, som jobbar i en inredningsbutik, pappa Emanuel, 36, som är bilmekaniker, och sin nioåriga lillasyster Livia. Lägenheten fick familjen när kommunen rev deras kåk. Den låg i vägen för rälsbanan som anlagts till toppen av favelan. Bostadens standard är samma som i medelklasstadsdelen Botafogo längre ner på berget. Skillnaden mellan att bo i en favela och i stadsplanerade områden har blivit mindre.
Utanför familjen Alves lägenhet löper den sjuhundra meter långa rälsbanan. Några holländska turister tittar nyfiket ut genom vagnens fönster. De ska upp till ”Espaço Michael Jackson”, platsen där den amerikanske sångaren spelade in videon till ”They Don´t Care About Us”.
Efter att drogkartellen slängdes ut i november 2008 har Santa Marta blivit en nästan lika populär turistattraktion som Sockertoppen och Jesusstatyn.
– Tidigare ville ingen besöka oss. Nu är det turister här varje dag. Många gillar inte att de fotar överallt. Men jag är glad. För mig är turisterna en garanti för att det inte ska bli som förr igen.
Vad som också blivit bättre är att kommunen satsar på kulturarrangemang som lockar invånare från andra stadsdelar. Det hjälper till att bryta stadens fördomar om favelor. Förra året gick Juliana mannekäng i en afrobrasiliansk modefestival på torget i Santa Marta.
– Vi visade kläder som gjorts av modeskapare som bor i favelan. För mig blev det ett uppvaknande. Vi håller på att bli kända för något annat än våldet.
Även näringslivet i Santa Marta har förändrats. Förr tillät inte knarkligan att affärsägarna ställde ut sina varor i gränderna. Produkterna kunde vara i vägen när ligamedlemmarna tvingades rymma i all hast när polisen kom. I dag har favelans klädesbutik L & L Moda placerat skyltdockor i gränden. Santa Martas barer har fått ett uppsving. Om helgerna kommer folk från andra stadsdelar och dricker öl på torget Praça Cantão. Ett bankkontor har också nyligen öppnat. Och ett apotek.
För tio år sedan var Santa Marta en av Rios mest våldsamma favelor. Här styrde stadens största drogkartell under ledning av kokainkungen Marcinho. I utbyte mot de boendes lojalitet fixade han billig el och vatten som ligan tjuvkopplade från det kommunala nätet. Ligan hade också sin egen lag. Om någon rånade eller våldtog i favelan dömdes gärningsmannen till döden.
”Min enda drog är att döda”, sa ligans ledare i en intervju med Jornal do Brasil, 1996.
Det värsta för invånarna var när något rivaliserande knarkgäng försökte ta över Santa Martas försäljningsställen för kokain. Striderna gjorde att invånarna inte vågade röra sig ute på nätterna. När polisen invaderade favelan riskerade invånarna att bli träffade av förlupna maskingevärskulor. Under de tjugo år som knarkkriget pågick vågade ingen kommunal service etablera sig i Santa Marta.
Juliana stryker bort luggen från pannan.
– Alla var rädda för att nya skottlossningar skulle bryta ut. Jag har alltid gått i skola långt härifrån och inga klasskamrater vågade besöka mig. Elen kom och gick. Ingen tog hand om soporna. Blev jag sjuk fick jag köa till de vanliga, fulla sjukhusen.
Nu kan Juliana ta emot vänner när hon vill och elen fungerar utmärkt. Ett privat elbolag har lagt nya ledningarna. Varje hushåll i Santa Marta har en egen elmätare och får varje månad en elräkning.
– Det har blivit dyrare att bo här. Även vattnet måste vi betala för nu. Men jag tycker det är värt det. Om elen bryts kan vi ringa och klaga. Det kunde vi inte förut.
Vad som också förändrats är att ingen längre får bygga till sina kåkar hur de vill. Husägare måste ansöka om bygglov.
– Jag vet att många inte gör det, men jag gillar reglerna. Utan dem blir det kaos.
Bland det negativa är att stölderna ökat.
– Förr kunde man ställa din cykel här nere. Ingen tog den. Nu måste man låsa fast den med en kedja. Ingen lämnar heller ytterdörren öppen längre. Och för några månader sedan våldtogs en tjej. Jag hoppas verkligen att hon lämnar in en polisanmälan.
Den nya poliskår som bildats för att avväpna favelorna inför Olympiska spelen 2016, heter UPP, Unidade de Polícia Pacificadora. På mindre än tre år har den tagit över arton av stadens mest våldsamma favelor.
Den nya säkerhetsstrategin har bidragit till att mordstatistiken minskat med 26,6 procent och bilstölderna har gått ned med nästan sextio procent sedan 2006. Det senaste året minskade gaturånen med 19,3 procent. Men i favelorna har rånen blivit fler.
– Tidigare blev du skjuten om du stal en cykel i Santa Marta. Klart att du inte snor en cykel då. Nu är ligan borta och favelan är som vilket annat bostadsområde som helst. Det vill säga, folk snor cyklar, säger poliskommissarie Andrade, som jobbat i favelan sedan ligan slängdes ut.
Han dricker en kopp kaffe i polishögkvarteret som inrymts i ett före detta daghem på toppen av favelan.
– Jag tycker att det blivit bra. Det är lugnt här nu. De flesta följer de nya reglerna.
Ett av undantagen inträffade i förra veckan när några killar hade fest och vägrade att följa den nya bestämmelsen om att inte spela hög musik efter klockan tio på kvällen. Först när polisen sprejat pepparspray i ansiktet på värden sänktes volymen. Men någon våldtäkt har han inte hört talas om.
– Nej, det är nog ett rykte som florerar. Vad jag vet så har det inte skett någon våldtäkt. Det har i alla fall inte kommit in någon anmälan.
Veckan efter åker Sydsvenskan tillbaka till Santa Marta för att följa med när Juliana Alves ska få sin första läkarunderökning i vårdcentralen som president Lula invigde för två och ett halvt år sedan. Den ligger i utkanten av favelan och läkaren som ska undersöka henne är densamme som hennes mamma numera går till.
– Det här är det bästa av allt. Vi har fått en egen familjeläkare. Helt gratis. Man tror knappt att det är sant, säger Juliana och ler så att den nya tandställningen syns.
På vårdcentralens tre våningar finns även en tandläkarmottagning, en klinik för äldrevård och en socialbyrå.
– Allt blir lättare när du inte lever under hot från tonåringar med maskingevär i händerna, säger familjeläkaren Pedro Hakme, 32.
Sydsvenskan, 4 december 2010.
Butiker har börjat skylta i gränderna.
Utsikt över Santa Marta.
Juliana Alves, hennes mamma Artenita Aklves de Conseição och läkaren Pedro Hakme på vårdcentralen.