João Gonçalves är fyrtio år och har universitetsexamen i psykologi. Han har arbetat på bensinstation, callcenter och i butik. I fjor lyckades han skaffa jobb som socialarbetare. Då frilansade han, något som har blivit allt vanligare i Portugal. Sedan lades arbetsplatsen ner. Än idag har han inte fått någon lön.
– Jag ska ut och demonstrera, jag är trött på att bli behandlad som en idiot, säger han.
Redan i mars gav sig João Gonçalves och hundratusentals andra portugiser ut på gatorna för att visa att de förlorat tålamodet med politikerna. När Sydsvenskan träffar honom sitter han och rullar en cigg på ett fik som ligger exakt lika många kilometer från tågstationen Oriente som från parlamentet Palácio de São Bento.
Futuristiska Oriente, som ligger öster om fiket, byggdes innan millennieskiftet när João Gonçalves ännu inte fyllt trettio. Då var Portugal på väg in i eurosamarbetet och portugiserna var överlyckliga över att få känna sig som en del av Europa. Framtiden såg ljus ut. Härifrån skulle ett snabbtåg gå till en ny flygplats i Lissabon. Men de planerna har tvärbromsats nu när Portugal gör allt för att överleva den ekonomiska stormen.
– Vi har länge känt oss som Europoor, andra klassens europeer, säger João Gonçalves.
– När vi gick med i euron såg vi stora möjligheter. Nu är allt dyrt, vi har jätteskulder och korrupta politiker som säljer landet till Internationella valutafonden.
Väster om fiket, i parlamentet Palácio de São Bento, har en ledamot precis föreslagit att politikerna inte ska ta semester på sommaren. Pressen från arga medborgare ökar. Allt fler går utan lön. År 2010 var företagen skyldiga de anställda 28,4 miljoner euro.
– Den portugisiska kulturen är egentligen rätt passiv. Om du protesterar är du kommunist, om du försvarar dina rättigheter är du en bråkstake. Det håller på att förändras, men vi ligger minst tio år efter Egypten. Eller en månad, vem vet, det kan gå fort, säger João Gonçalves.
Protesterna skrämmer många politiker som är vana vid att styra i fred. Med en vecka kvar till nyvalet debatterade liberalkonservativa Partido Social Democratas ledare Passos Coelho abort istället för ekonomi. Han vill se över lagen från 2007 som tillåter abort till och med tionde graviditetsveckan. Förslaget välkomnades av många konservativa väljare.
En av dem är företagaren João Gomes. Om han får bestämma överger Portugal den 37 år gamla demokratin.
– Den här krisen bevisar att Salazars politik var den rätta och att det nuvarande systemet är perverst. De som demonstrerar är kommunister som växt upp i ett samhälle där allt är tillåtet. Det här landet behöver en auktoritär ledare som António de Oliveira Salazar, säger João Gomes på sitt kontor där han har nio anställda.
När statliga RTV gjorde ett program om historiens största portugiser fick förre diktatorn Salazar över fyrtio procent av rösterna, överlägset fler än upptäcktsresanden Vasco da Gama, Nobelpristagaren José Saramago och Fado-sångerskan Amália Rodrigues. Många har tolkat resultatet som missnöje mot politikerna, andra ser hur allt fler portugiser förlorar tron på demokratin som samhällssystem.
Portugals eurointräde var först en storvinst och räntorna sjönk från tolv till två procent. Företag och privatpersoner lånade stort. Men både portugiserna och de europeiska bankerna överskattade skyddet som euron gav och såg utlandsskulden växa. Med eurointrädet avrundades priserna uppåt och det mesta blev dyrare utan att lönerna blev högre. Idag har landet stora problem med utrikeshandeln.
Bankernas oro över Greklands ekonomiska kaos tvingar Portugal till ännu högre räntor än landet borde betala, då portugisernas budgetproblem är mindre än grekernas, irländarnas, amerikanernas och britternas.
Men Portugals kris är inte enbart ekonomisk utan även politisk. Landet är en av västvärldens yngsta demokratier och har bara haft en generation på sig att bygga upp ett fungerande partipolitiskt system. På andra områden har Portugal utvecklats rejält sedan Salazars död och revolutionen 1974.
Idag har portugiserna en av Europas högsta kvinnliga förvärvsfrekvenser, jämfört med under Salazars diktatur då få kvinnor jobbade.
– På den tiden var Portugal ett stabilt land där folk kunde känna sig säkra på gatorna, säger 58-årige João Gomes.
– De där socialististerna förvränger bilden av Salazar och jämför honom med Mussolini. Okunnigheten är stor, vilket visar att alla inte borde få rösta. Jag tycker att enbart en välutbildad elit borde få bestämma över landets framtid.
Välutbildade ungdomar finns det gott om. En av dem är Laura Silva. Hon är 26 år och drömmer om att flytta hemifrån. Hon tillhör Portugals mest välutbildade generation, ”den förlorade generationen” som den redan kallas.
– Jag har inte haft jobb på över ett och ett halvt år. Jag har gjort allt man ska göra. Utbildat mig, studerat språk. Min mamma betalade 300 euro per månad så att jag fick en bra utbildning på privatskola.
Laura Silva bor i Lissabonförorten Correr d’Água. Hennes mor har arbetat som högstadielärare i över trettio år och tjänar 2 000 euro i månaden. Hon är pressad. Regeringen har redan skurit ner skolbudgeten med trettio procent.
– Jag kan inte minnas någon gång då Portugal inte varit i kris. När jag var liten hörde jag politikerna säga att det här är svåra tider och att vi måste dra åt svångremmen. En del av mig önskar att vi gör en ny revolution, säger Laura Silva.
En av hennes gamla lärare har påmint henne om vilken tur hon har som ändå får säga och göra vad hon vill. Under Salazars diktatur var det sådant portugiser fängslades för.
Laura Silva och hennes mor vrider och vänder på varje euro och har ändå svårt att klara sig till slutet av månaden.
– Om någon hade frågat mig för sex månader sedan om jag kunde tänka mig att emigrera hade jag utbrustit ”aldrig!”. Men nu är det kaos här och jag överväger det, även om det skulle krossa mitt hjärta.
1
2
3
4