Sverige har lovat sätta fart på Turkiets medlemsförhandlingar med unionen. De
har länge gått i snigelfart. EU:s två viktigaste länder, Tyskland och
Frankrike, vill inte att turkarna ska få vara med.
Erdogan har ända sedan han kom till makten för sju år sedan arbetat hårt för
att Turkiet ska släppas in i den europeiska värmen. Men det är en stukad
premiärminister som tar emot sin svenske kollega. I förra månaden led
Erdogan sitt första stora politiska bakslag.
I de viktiga lokalvalen fick hans AKP bara 39 procent av rösterna, långt sämre
än den jordskredsseger partiet tog hem i parlamentsvalen för två år sedan.
Den största missräkningen för Erdogan var att han tappade stöd hos den stora
kurdiska minoriteten. Många kurder satte länge stort hopp till AKP. Eftersom
premiärministern så gärna vill föra in Turkiet i EU har han drivit igenom
större frihet för de etniska minoriteterna, som unionen krävt. Vid
årsskiftet invigde han personligen den första statliga kurdiska tv-kanalen.
Men Erdogans charmoffensiv mot kurderna misslyckades. I städerna Diyarbakir,
Slirt, Van och Igdir i östra Turkiet tillföll posten som borgmästare det
kurdiska partiet DTP.
För många kurder är DTP inget annat än den politiska grenen av marxistgerillan
PKK, som i trettio år fört ett blodigt krig för ett självständigt Kurdistan
mot centralmakten i Ankara. Turkiets författningsdomstol har länge hotat
bannlysa partiet. Och i förra veckan arresterade polisen femtio personer,
däribland tre DTP-politiker och två advokater som företräder den fängslade
PKK-ledaren Abdullah Öcalan.
”Arresteringarna visar att regeringen inte tolererar valutslaget”, rasade
DTP:s ordförande Ahmet Turk.
Men AKP tappade inte bara mark till det kurdiska partiet utan också till
republikanska CHP och ultranationalistiska MHP. De företräder båda
storstädernas sekulära medelklass, som befarar att Erdogan, vars rötter
finns i politisk islam, vill förvandla Turkiet till en shariastat.
Dessa båda partier har också band till de mäktiga krafter som benämns ”Den
djupa staten” – militärer, domare och höga tjänstemän som ser som sin
uppgift att försvara den sekulära republiken Turkiet. Just nu pågår en
domstolsprocess där över hundra personer i det hemliga nätverket ”Ergenekon”
anklagas för att ha planerat en statskupp.
Det är mellan dessa krafter – sekulära nationalister och kurder som törstar
efter självbestämmande – som Erdogan nu trängs allt hårdare. I valkampen
beskylldes han av båda sidor för såväl korruption som för att ha drabbats av
hybris och börjat styra Turkiet som en enväldig sultan.
För den svenska regeringen är Turkiets framtida EU-medlemskap viktigt. Inget
annat land har samma potential att bli en brygga mellan öst och väst, mellan
den muslimska världen och den kristna.
Och för Fredrik Reinfeldt är Recep Tayyip Erdogan det bästa politiska kortet
att satsa på.