Nationalsången har tonat ut och folkdansarna lämnat scenen på Folkets hus i
Nagykáta. Nu står kvällens huvudperson Gábor Vona framför mikrofonen. Han
tittar ut över en drygt 200 personer stark publik som spänner över tre
generationer: gamla damer med blus och handväska, kulmagade män i
medelåldern och ungdomar med kängor och rakade skallar.
Vona talar fritt, utan fusklapp. Här, i den fullsatta salen, är han bland
vänner.
– Det finns tre sorters brott i Ungern: politiska, ekonomiska och
zigenarbrott. Zigenarbrott är ett kriminologiskt begrepp med mycket lång
historia, det handlar om till exempel knivdåd och gatuvåld. Det är speciella
brott som måste behandlas på ett speciellt sätt, säger han, och publiken
nickar.
Gábor Vona är ledare för ultra-nationalistiska Jobbik som bildades för sex år
sedan av konservativa universitetsstudenter. Huvudfrågorna är att
omförhandla den ungerska statsskulden, rusta upp jordbruket och införa tuffa
tag mot det de kallar zigenarbrottsligheten. Partiets stöd har ökat i jämn
takt och ligger nu kring fem procent i opinionsmätningarna. I EU-valet
väntas Jobbik få minst en plats i parlamentet. Den vill de använda för att
övertyga medlemsländerna om att EU bör avskaffas.
– Ungern är ungrarnas och Jobbik är Ungerns sista försvarsbastion. Vi kommer
att skriva historia, för vi står för ärlighet, tro och uppriktighet. Vi
försvarar hemmet, familjen, landet – jorden, förklarar Vona från scenen.
Det ungerska missnöjet växer sig allt starkare. Statsskulden är Europas
största och premiärministern Ferenc Gyurcsány tvingades nyligen avgå efter
att ha ljugit för folket om den ekonomiska situationen. Stödet för den
sittande regeringen är obefintligt och i april demonstrerade 25 000 ungrare
för nyval på Hjältarnas torg i Budapest.
Missnöjet skapar också behov av syndabockar. Landets romska minoritet hamnar
snabbt i skottgluggen när tiderna hårdnar.
– Vi ungrare skaffar barn för att det är det finaste i livet. Zigenarna för
att tjäna pengar på barnbidrag, slår Vona fast från podiet.
Gábor Vona har också varit med och bildat Jobbiks paramilitära gren Ungerska
gardet. De uniformerade medlemmarna ska hålla ordning, bidra vid
katastrofinsatser och försvara landet, heter det. Fast mest har de gjort sig
kända för att patrullera byar där det råder spänningar mellan romer och
andra ungrare.
– Om två zigenska gentlemän håller på att bryta sig in i ditt hus och du
ringer polisen, så svarar de att de inte kan ingripa förrän brottet är
utfört. Men ring Ungerska gardet så kommer vi direkt. På landsbygden ger
polisen inget skydd, Gardet gör det! -lovar Vona och publiken applåderar.
För många betyder Gardet inte skydd, utan hot. I det lilla samhället Sajókaza,
tjugo mil nordost om Budapest, bor Mónika med sin familj på åtta personer.
Hon är född här och tycker om sin by, men upplever att situationen snabbt
har förändrats. Innan den ekonomiska krisen slog klorna i landet hade hon
arbete och kände sig trygg. När en bil kom körande på vägen brukade hon gå
ut för att se vem det var som kom.
– Det vågar jag inte längre. Inte sedan de där romerna sköts ihjäl i sitt hus,
säger hon, och refererar till far och son i byn Tatárszentgyörgy. Deras hem
stacks i brand av okända attentatsmän. När de försökte ta sig ut blev de
skjutna.
– Vissa kvällar när vi känner oss räddare än vanligt brukar vi ta in alla
redskap från trädgården för att försvara oss, berättar hon.
Förhållandet till övriga, icke-romska bybor har också försämrats.
– För ett tag sedan stannade en bil utanför verandan. De som satt i skrek åt
oss att de skulle ta hit Ungerska gardet. Jag vet inte om de menade allvar,
säger hon och rycker på axlarna med en grimas.
De senaste arton månaderna har 56 attacker utförts med ungerska romer som
måltavla. Sju personer har mördats. Enligt polisen har flera av dåden
koppling till varandra och de verkar ha utförts av personer med militär
utbildning. Gemensamma nämnare för flera av dåden är svarta bilar,
skjutvapen och brandbomber, och nästan alla attackerna har skett i byar som
ligger nära en motorväg.
Trots löften om tipspengar har ingen ännu gripits. Nyligen begärde den
ungerska polisen hjälp från amerikanska FBI för att lösa brotten.
Inom Jobbik är det få som tror att dåden skulle vara rasistiskt motiverade.
Partiet hävdar att det är andra romer som ligger bakom dåden, alternativt
utländsk säkerhetstjänst med intresse av ett splittrat Ungern.
I en trädgård lite längre ner på gatan står Bea, 28, och hennes svärfar Óriás,
67, och påtar i jorden. För länge sedan var deras slitna hus tjänste-bostad
åt gruvans förmän. De mörka gångarna under Sajókazas jord erbjöd hårt
arbete, inkomster och själv-re-spekt. Men på 1960-talet lades gruvan ner,
och med systemskiftet tjugo år senare ströps de sista möjligheterna till
lågkvalificerade jobb. Numera har Sajókaza drygt 3 000 invånare, och i de
gamla gruvbostäderna bor bara romer, för fattiga för att ha råd med vatten
inomhus eller el.
– Det finns familjer här på gatan som inte klarar av att leva ordentliga liv,
och det är sådant som bidrar till rasismen mot oss. En ungrare är alltid en
ungrare, en zigenare alltid en zigenare. Mitt skinn kommer alltid att vara
mörkare än deras, säger Bea lakoniskt.
Hennes svärfar kör ner spaden i jorden och tar en klunk ur en brun flaska. Han
upplever att rasismen ökar, och tar Jobbik och Ungerska gardet som exempel.
– Hitler och hans kumpaner var bara femhundra från början, men vi vet hur det
gick. Utvecklingen i Ungern är på väg åt samma håll. Men kommer Gardet hit
försvarar jag mig, det kan du lita på! säger han med ett snett leende och
spänner musklerna på den tatuerade armen.
Fyrtio mil därifrån i Nagykáta, en ort av Skurups storlek, har det politiska
mötet avslutats som det började med nationalsången. Gábor Vona tar emot i
ett kalt mötesrum med en solglasögonprydd livvakt utanför dörren. Vona ler
snett åt anklagelserna från andra politiska partier om att han spär på
främlingsfientliga strömningar.
– De kallar mig rasist och nazist, men det oroar mig inte. Folk lyssnar inte
på det. Du såg här idag, detta är en liten stad och vi drog fullt hus.
Bea, Mónika och Óriás vill inte framträda med sina efternamn av rädsla för
trakasserier.