Många av Rysslands grannländer har motsatt perspektiv. Alla centraleuropeiska
länder i gamla Warszawapakten anslöt sig till Nato så fort det gick. Inte
därför att USA eller någon annan tvingade dem, utan därför att de aldrig mer
vill ta emot order från Ryssland. Estland, Lettland och Litauen gjorde samma
sak, trots ryska protester.
Sjutton år efter Sovjetunionens sönderfall lider Ryssland fortfarande av
fantomsmärtor efter imperiet. När Dmitrij Medvedev försöker förklara sitt
agerande i Georgien för västvärlden hänvisar han till allt Ryssland gett upp:
”Efter kommunismens kollaps förlikade Ryssland sig med ’förlusten’ av 14 före
detta sovjetrepubliker som blev egna stater, trots att ungefär 25 miljoner
ryssar lämnades strandade i länder som inte längre var deras”, skrev han i
Financial Times dagen efter att han erkänt de georgiska utbrytarrepublikerna
Abchazien och Sydossetien.
Kazakstan med sin stora ryska minoritet och de före detta sovjetrepublikerna i
Centralasien har hittills hållit sig vända mest mot Ryssland, även om
Kirgizistan och Uzbekistan flirtat med USA.
Allra svårast för Ryssland är det att acceptera Ukraina som en riktig,
självständig stat. Den ukrainska diskussionen om närmande till Nato är ett
rött skynke för den ryska ledningen. På Nato-toppmötet i Bukarest i våras
påpekade Vladimir Putin att Ukraina under sovjettiden tilldelades stora
landområden som lika gärna skulle kunna tillhöra Ryssland:
– Det bor sjutton miljoner ryssar i Ukraina. Vem kan säga till oss att vi inte
har några intressen där? I den södra delen av Ukraina bor bara ryssar.
Där, på Krimhalvön, har Ryssland dessutom en flottbas som enligt gällande
avtal får vara kvar till 2017.
Kriget i Georgien, Dmitrij Medvedevs färska uttalanden om Moldaviens
utbrytarregion Dnestrrepubliken och utfärdandet av ryska pass till invånare
på Krimhalvön kan ses som en varning. Nu har den spända situationen lett
till en akut regeringskris i Ukraina.