NEW ORLEANS. Gray Lines kör fyra bussturer sju dagar i veckan. Besökare får
veta hur högt vattenlinjen gick i Lakeview och hur många döda kroppar som
hittades i ett ödelagt hus. De kan se hur Fats Domino rustat upp sitt hem i
Lower 9th Ward och nya bostäder som byggs av en stiftelse som startats av
Brad Pitt.
Turisterna har kommit tillbaka och kan känna igen sig. Men under ytan finns
bitterhet och kvardröjande problem.
Guiden, kreolskan Barbara Robicheaux, säger att hon inte längre kallar
rundturen för katastroftur utan för återhämtningstur.
Men alla ödetomter vittnar om att mycket är ogjort och liksom många andra New
Orleans-bor har hon en känsla av att staden i katastrofens stund övergavs av
de federala myndigheterna.
Minnen av oförrätter sitter djupt. ”Bagdad got more power on than my sweet
home New Orlean” som Dr John sjunger på sitt senaste album ”City That Care
Forgot”.
Vem som egentligen bär ansvaret är en fråga som ständigt dryftas. Det är svårt
att avgöra vem som är mest avskydd – president George W Bush eller
borgmästaren Ray Nagin.
När Bush förra veckan besökte New Orleans och försökte sig på några
uppskattande ord om återuppbyggnaden konstaterade Lolis Eric Elie, kolumnist
i tidningen Times-Picayune, att presidenten nu dunkar samma ryggar som han
tidigare stuckit kniven i.
När borgmästaren dagen efter tilldelades en medalj för visat mod och ledarskap
protesterade indignerade demonstranter med budskap som ”Nagin är en idiot”.
För turisterna som återvänt i rekordstora skaror är det sig likt i gamla
French Quarter som aldrig blev så illa tilltygat av orkanen. Musiken är
tillbaka. Blues hörs på gatorna och på Frenchmen Street leder medlemmar av
jazzfamiljen Marsalis olika grupper på klubben Snug Harbor.
Staden, där mat alltid betraktats som något mer än föda, har fler restauranger
än före Katrina. På klassiska Galatoire’s samlas som förr New
Orleans-familjer till söndagsmiddag över ostron, räkor och redfish.
Gentlemän kan se ut som om de just kommit in från plantagen, klädda i
seersucker suits och saddleshoes.
Den gamla knarriga gröna spårvagnen går åter i maklig takt från Canal Street
mot de mer välbärgade områdena i Garden District och Uptown, uppför St
Charles Avenue där magnifika sydstatsvillor ligger inbäddade bland åldrande
ekar, spansk mossa och lummig grönska.
Det finns ögonblick då det tycks som om tiden stått stilla. Det är en del av
New Orleans charm men kanske också dess problem.
Katrina orsakade stor förödelse men blottlade också strukturella brister som
fanns sedan tidigare: utbredd fattigdom, usla skolor, korrupta politiker,
hög kriminalitet och svåra rasmotsättningar.
– I katastrofens spår väcktes orealistiska förväntningar om att alla dessa
problem skulle kunna lösas. Så enkelt var det inte. Det tar tid, säger
Andrew Kelly, en advokat som bott nästan hela sitt liv i New Orleans.
När han tänker på sin framtid, säger han:
– Jag tror inte jag kan lämna New Orleans, dess kultur, maten och musiken. Det
är en del av den jag är.