Fredrik Reinfeldt blir den siste regeringschefen som leder EU:s högsta
beslutande organ – Europeiska rådet. Spaniens José Luis Zapatero får efter
årsskiftet en mer undanskymd roll.
När Lissabonfördraget träder i kraft flyttas makt.
Vart?
Till ”Bryssel”. Men också tillbaka till medborgarna och Sveriges riksdag.
Det 271 sidor tjocka fördraget tolkas olika beroende på vem man frågar.
Motståndarna hävdar att det gör EU till ett ”Europas förenta stater”, en
odemokratisk superstat, långt bortom alla möjligheter till påverkan för
vanligt folk.
Struntprat, svarar EU-entusiasterna. De nationella parlamenten får ju ökad
insyn och makt, liksom medborgarna.
I båda påståendena finns det sanning.
Den mest synliga förändringen med Lissabonfördraget blir att EU får två nya
företrädare utåt. En ”president” ska väljas. Han (allt tyder på en man) blir
fast ordförande för det europeiska rådet, där stats- och regeringschefer
från de 27 länderna möts på toppmöten och drar upp de stora riktlinjerna för
politiken.
EU:s roterande ordförandeskap finns kvar. Men regeringschefen i det land som
för tillfället leder unionen – i höst Sverige – får mindre att styra och
ställa.
Den andra nya topposten blir en hög representant i utrikesfrågor, en
”utrikesminister” som också blir vice ordförande i EU-kommissionen.
Två nya centralt placerade makthavare i Bryssel innebär en maktförskjutning
från medlemsländerna till unionen. Det vill säga mer federalism.
Samtidigt slår fördraget fast att utrikespolitiken ska förbli mellanstatlig.
Alla medlemsländerna måste vara överens för att EU ska kunna skicka en
observatörsstyrka till en afrikansk konfliktzon.
Och även om EU formar en gemensam utrikespolitisk linje avstår tunga ledare
som Nicolas Sarkozy, Gordon Brown och Angela Merkel knappast frivilligt
möjligheten att agera efter eget huvud på den globala arenan.
På andra områden är utvecklingen mot mer överstatlighet tydligare. I dag kan
en majoritet i det lagstiftande ministerrådet köra över en minoritet i
frågor som rör den inre marknaden och miljön. Nu avskaffas den nationella
vetorätten också i frågor som gäller polis, brott och straff och asyl. EU
kan alltså besluta om såväl nya terroristlagar som nya visumregler utan att
alla medlemsländer samtycker.
Dessutom får det utvidgade EU-parlamentet medbestämmande även på dessa
områden.
Detta betyder att makt flyttas från medlemsländerna till det gemensamma, till
”Bryssel” om man så vill.
Samma sak kan sägas om solidaritetsklausulen. Den förpliktar varje EU-land att
hjälpa ett annat i händelse av en terroristattack eller annat angrepp.
Men det finns också mekanismer i Lissabonfördraget som, åtminstone enligt
anhängarna, ökar medlemsländernas och medborgarnas inflytande – och gör EU
mindre likt en superstat.
Närhetsprincipen innebär att EU inte ska lägga näsan i blöt i frågor som
bestäms bättre lokalt. Om en tredjedel av de nationella parlamenten tycker
att EU-maskineriet har brutit mot närhetsprincipen kan de kräva att beslutet
rivs upp.
Fördraget öppnar även en möjlighet för vanliga medborgare, som vill få
EU-kommissionen att lägga fram ett visst förslag. Allt som behövs är att
samla in en miljon namn och skicka dem till Bryssel.
Medborgarinitiativ kallas det i Lissabonfördraget. Sveriges Europaminister
Cecilia Malmström har testat det i förväg. Hon samlade via nätet in en
miljon namn bakom ett krav att EU-parlamentets månatliga flyttcirkus mellan
Bryssel och Strasbourg skulle stoppas.
En miljon namn är inte särskilt mycket i en union på 500 miljoner invånare.
Men man ska inte överdriva medborgarinitiativets möjligheter. Kommissionen
är bara skyldig att ”beakta” kravet, inte att faktiskt lägga fram ett
förslag.
Cecilia Malmströms initiativ hamnade i papperskorgen. Fel instans, löd
kommissionens motivering.