Skuggan av ett liv

I den lilla byn Luchili i norra Tanzania råder en avslagen dåsighet. Här lever invånarna av vad den sandiga jorden ger och av den fisk de fångar i Victoria­sjön. När dagens plikter är avklarade sitter de i skuggan och småpratar i väntan på en ny dag.

Mandeleo Baruanis förtvivlan bryter lugnet.

Hon är en högrest kvinna strax under fyrtio år. Blicken är tom och hon verkar inte vara helt medveten om livet som pågår runt henne. Snyftningarna får hennes kropp att skaka.

För nio månader sedan skickade Mandeleo som vanligt sin tioåriga dotter Wazia Bariehele till skolan. Hon ritar små figurer framför sig i sanden medan hon berättar. Hon talar långsamt.

På hemvägen slog Wazia följe med två grannflickor. Men på vägen mötte de en man som lovade bjuda dem på sockerrör om de följde med honom bort till skogsbrynet.

– När de kom fram till skogen sa han till de två andra flickorna att gå sin väg. Min dotter började kämpa emot och grannflickorna sprang direkt hem till mig. Men när jag kom dit så var hon redan mördad, säger Mandeleo.

Hon slår händerna för ansiktet.

Familjen sitter samlad runt henne utanför huset. Ingen säger något. De yngsta barnen följer uppmärksamt sin mamma med blicken. De är vana vid att se henne gråta.

Wazia dog av blodförlust efter att ha fått armar och ben avhuggna och sina könsdelar bortskurna. Hon blev ännu ett offer för den mordvåg som drabbat Tanzania det senaste året.

Enligt gammal tro har albiner särskilda magiska krafter. Det sägs att det är djävulen som går genom rummet och drar färgen av barnen då de föds.

En albino i familjen anses dra olycka över alla. Tidigare var det vanligt att barn med albinism dödades direkt vid födseln. En del säger att det fortfarande förekommer på landsbygden.

Den senaste förbannelsen som drabbat denna utsatta grupp i ett av världens fattigaste länder är tron på att deras armar, ben och könsorgan kan bringa lycka och rikedom. Häxdoktorer anlitar fattiga och desperata människor till att utföra det smutsiga arbetet. Sedan säljs delarna vidare till förmögna fiskare och gruvägare som tror att de ska ge dem bättre hälsa och framgång i livet. Den som dödar en albino kan tjäna åtta miljoner tanzaniska shilling (40 000 svenska kronor). Det är en förmögenhet i ett land där medelinkomsten är omkring 2 400 kronor om året.

I ett förrådsskjul med tak av korrugerad plåt och väggar av lera ligger Wazias lemlästade kropp begravd under ett stampat jordgolv. Av rädsla för att plundrare ska gräva upp henne har familjen inte vågat ge henne en traditionell begravning. Inte heller har de på något sätt märkt ut platsen där hon ligger. Förrådet använder de som vanligt.

Sextonåriga Leokadia står intill graven. Hon är ensam albino i familjen nu. Tårarna rinner ner för hennes kinder. Hon saknar sin syster. Men mer än sorg känner hon rädsla. Leokadia fruktar att de som mördade Wazia ska komma tillbaka efter henne.

Samma rädsla gror hos Mandeleo. Hon vänder sig mot oss. Hon ber för sin dotter.

– Jag är desperat. Jag är beroende av någon barmhärtig människa som kan hjälpa henne. Om hon skickas någon annanstans så skulle mitt liv bli mycket bättre, säger hon.

Problemet är pengar. Familjen har släktingar i en närliggande stad där det skulle vara säkrare för henne att bo. Men de har inte råd att mätta en mun till.

Så Leokadia får bo kvar. I huset intill sin systers grav.

– Vi vill se människor bli hängda. Annars är folk inte rädda för att utföra morden, säger Kondo Seif, upprörd över att folkmordet, som han kallar det, får fortsätta vecka efter vecka.

Han är 46 år, välutbildad och klädd i en kakifärgad skjorta där han sitter på sitt spartanska kontor i Tanzanias största stad Dar es Salaam. I den tryckande hettan har han sparkat av sig skorna så att de vita tårna sticker fram under skrivbordet. Fläkten ovanför honom kastar korta ögonblick av svalka genom rummet.

Kondo Seif har uppdrag för flera olika handikapporganisationer. Men främst brinner han för albinofrågan och är engagerad i intresseorganisationen Tanzanian Albino Society (TAS). Han är starkt kritisk till presidentens insatser för att minska våldet och avfärdar helt de åtgärder som hittills vidtagits.

– Den som har dödat någon ska också dödas. Det säger lagen, det säger Bibeln och det säger Koranen. Men om inte lagen tillämpas, vem blir då avskräckt från att döda någon med albinism? frågar han sig retoriskt. Om en ”normal” människa mördas så reagerar regeringen. Men inte om det händer en sådan som mig. Så vi har ett problem.

I oktober förra året marscherade hundratals albiner genom Dar es Salaams gator för att väcka uppmärksamhet och samla stöd för sin kamp. Även presidenten fanns på plats.

– Visst, presidenten var där. Men samma dag inträffade det ett mord i Kageraregionen. Vi ville att presidenten skulle ringa polischefen i området för att ta reda på vad som hänt. Men det gjorde han inte. Det är bara ett spel för gallerierna, konstaterar Kondo och slår ut med händerna.

En vecka efter fredsmarschen spelar Dar es Salaams två största fotbollslag, Simba och Yanga, derby. Stämningen bland de sextiotusen i publiken på Nationalstadion är vibrerande. Mycket prestige står på spel.

Före avspark möter det nationella albinolaget ”Albino magic team” några av landets parlamentsledamöter i en uppvisningsmatch. På läktaren sitter stora delar av stadens albinobefolkning. Samwel Mluga ser sin son Nickson förlora med 2–0 mot parlamentsledamöterna. Det är med blandade känslor han följer spelet.

– När han var liten så försökte vi skydda honom från solen. Men han sprang iväg med sina vänner hela tiden för att spela fotboll. Fyra och fem timmars fotboll i solen. Det är inte bra för honom, säger Samwel.

Hudcancer är ett stort problem för albiner över hela Afrika. Den heta solen bränner sönder deras känsliga hud och många dör i ung ålder av malignt melanom.

Helgen efter matchen bjuder Samwel in till middag i familjens lilla hus i Dar es Salaams utkant. Nickson har precis kommit hem från sjukhuset där läkarna har tagit bort en cancersvulst i ansiktet.

Nu sitter han i soffan insvept i en kikoi och med ansiktet i bandage. Han har svårt att öppna ena ögat. Han är trött och har ont. Hela tiden strömmar vänner in för att småprata och höra hur det är med honom. Han berättar och skämtar.

Några av kompisarna stannar hela dagen. De samlas runt stereon i vardagsrummet.

– Den här låten är bra, säger Nickson och trycker igång gospelpopens drottning Rose Muhandos hitsingel för fjärde gången.

Under tiden greppar hans mamma ett paraply och ger sig iväg till marknaden i den stekande solen. Männen och pojkarna sitter kvar medan kvinnorna förbereder maten.

Samwel Mluga har råd att köpa mat till sin familj varje dag, han har ett eget hus och en stereo. Men inte så mycket mer. Enbart med hjälp från utländska vänner kunde han skicka sin son till ett privat sjukhus för vård.

Nickson hoppas själv att han snart kan vara tillbaka med kompisarna på internatskolan. Läkarna säger att prognosen är god men att han får lägga fotbollen på hyllan ett tag. Han har haft tur. För de flesta drabbade är operation inget alternativ.

– Många kan inte ens ta sig till sjukhuset. De har inga pengar och de vet inte hur de ska gå till väga. De åker till de lokala sjukhusen i stället. Men där saknas kunskap för att behandla dem, säger Samwel.

Avdelning fyra på Ocean Road Hospital i Dar es Salaam är enda stället i Tanzania dit hudcancerpatienter kan vända sig för att få statlig vård. Där är människor med albinism så överrepresenterade att albinoorganisationen TAS har valt att lägga sitt huvudkontor alldeles intill.

Leonard Andrew Kapele är en av sju albiner som vårdas där. Hans historia är talande för dem alla. De är fattiga bönder från landsbygden som har sålt sina få ägodelar för att kunna ta sig till sjukhuset. Nu är de strandade i Dar es Salaam. Utan pengar till hemresa och utan släktingar att söka hjälp hos.

Bussbiljetten från Leonards hemstad Tabora till Dar es Salaam kostar tvåhundra kronor. För att ha råd med den sålde han sin cykel och sin radio.

– Pengarna räckte bara till biljetten – inte till mat. Och resan tog två dagar, jag åt inte på hela tiden, berättar han.

Avdelning fyra består av en avlång byggnad där sängarna står i dubbla rader, fotända mot fotända. Två patienter i varje säng. På golvet ligger madrasser med fler sjuka människor. Luften är klibbig och det luktar antiseptiska medel. Trots att flera av patienterna har gapande sår och uthärdar svåra smärtor hörs bara fläktarnas surrande. Inga klagoljud.

Leonard sitter med halvslutna ögon. I åtta månader har han varit på sjukhuset. Strålbehandlingen har efterlämnat blödande och variga sår över hela hans kropp. I morgon skrivs han ut, läkarna kan inte göra mer. Vart han ska ta vägen vet han inte. På sjukhuset får han inte stanna och pengar till hemresan saknas.

– Jag förlorar min sängplats. Det är en väldigt svår situation, jag vet inte vad jag ska göra. Det är mycket tankar i mitt huvud, säger han och suckar.

Leonard förstod aldrig att solen kunde vara farlig för honom. Precis som de andra i byn tillbringade han långa dagar på fälten med en tygduk över huvudet som enda skydd. Men även om han hade vetat är det inte säkert att hans öde hade sett annorlunda ut. Jorden måste brukas, annars får familjen svälta.

Under tiden han har befunnit sig på sjukhuset har situationen för hans familj hemma i byn blivit allt svårare. Hans fru har skött jordbruket och barnen har tvingats sluta skolan för att kunna hjälpa till hemma.

Två veckor senare är Leonard fortfarande kvar i Dar es Salaam. Han har flyttat till en madrass på ett annat sjukhus men han förlorar snart sin plats även där. De sociala myndigheterna har avslagit hans ansökan om resebidrag och för varje dag blir han allt mer desperat.

Leonard och hans olycksbröder har lite förståelse för regeringens och hjälporganisationernas långsiktiga arbete med utbildning och information. De behöver pengar i handen och tycker att situationen kräver mer handling och mindre prat.

I Mwanzaregionen i norra Tanzania finns en av myndigheternas få akuta lösningar på problemet. Blindskolan Mitindo har blivit en fristad för barn med albinism som inte kan bo kvar hemma. Sedan dödandet startade i början av förra året har de rädda och traumatiserade strömmat hit.

På Mitindo är de säkra, men skolans resurser är hårt belastade.

– Vi förväntade oss inte så mycket barn på så kort tid, säger assisterande rektor Laurenti Kaliba medan han visar runt i de sparsamt inredda lokalerna.

I dag delar 98 elever mellan sex och fjorton år på skolans fyrtio sängplatser. Nästan två tredjedelar av dem är albiner.

– Sex pojkar bor här utan sängar. De bor på madrasser direkt på golvet, säger Laurenti Kaliba och öppnar dörren till ett lärarkontor som röjts ur för att fungera som sovsal.

Morden har varit flest i landets norra delar. Vid Victoriasjön finns de gruvägare och fiskare som häxdoktorerna riktat sin verksamhet mot.

Ute på skolgården ligger en pojke på mage i den solvarma sanden. Hans smutsiga kläder har stora revor och hans ljusa hy är ärrad av solen. Ändå ser han yngre ut än de nio år han säger sig vara.

Josef Emanuel har varit på Mitindoskolan i sex månader.

En natt i april bröt två män sig in i rummet där han och hans ett år yngre syster Maria låg och sov. Beväpnade med macheter gav de sig på Maria. Josef låg vaken bredvid utan att våga röra sig. Först sedan männen försvunnit med hans systers ben kastade han sig ur sängen och sprang in till morfadern i rummet intill. Men då var det för sent. Maria var redan död.

Efter mordet vågade Josefs föräldrar inte låta honom bo kvar hemma. Precis som många andra barn på skolan träffar han sin familj väldigt sällan.

– Jag skulle vilja åka hem och hälsa på min mamma och pappa. Jag saknar dem väldigt mycket, viskar han.

Hans blick söker hela tiden efter något på marken. Josef tittar inte längre någon vuxen i ögonen.

Det finns inte några professionella psykologer på skolan. Bara lärare och personal som sköter matlagningen. Barnen tar hand om varandra. De är tillsammans dygnet runt. Sover ihop i sovsalarna, två och två på varje madrass. Stämningen mellan barnen är präglad av omtanke. Så fort någon av de synskadade eleverna vill gå någonstans sträcker de ut handen och ett av de seende barnen kommer och leder dem dit de vill.

Det är inte alla barn på skolan som bär på samma tragiska minnen som Josef Emanuel. Shige Shabani är fjorton år och kom till Mitindo redan innan mordvågen startade eftersom hennes syn är dålig. Men trots att hon leker obehindrat på skolgården finns det hela tiden saker som påminner om att hon och hennes kamrater inte är några vanliga skolbarn.

Runt byggnaderna löper ett två meter högt stängsel, sovsalarna låses från utsidan klockan åtta varje kväll och flera gånger varje natt kommer polisen för att kontrollera att allt står rätt till.

Men trots alla säkerhetsåtgärder trivs Shige.

– Jag tycker om att vara här. Lärarna är väldigt snälla, så det är lätt att studera. Och så känns det bra på grund av säkerheten. Jag skulle vilja bli lärare och jobba på Mitindoskolan, säger hon.

Under dagen har hon tillsammans med de andra eleverna sopat skolgården och städat klassrummen. Om två dagar kommer inrikesministern och hälsar på och förberedelserna inför besöket är grundliga. De vanligtvis nakna skumgummimadrasserna har fått lakan. Urinstanken i sovsalarna har vädrats ut och nya myggnät hänger över varje säng.

Förväntningarna inför ministerbesöket är stora. Skolledningen hoppas att det ska finnas pengar till nya lokaler. Påtryckningar från intresseorganisationer, rapporter i medierna och en EU-resolution som fördömer morden har fått regeringen att uppmärksamma problemet. Människor i Tanzania börjar få upp ögonen för den utrotning som pågår mitt ibland dem.

Men det är fortfarande långt kvar.

När städningen är avslutad delar barnen in sig i två lag, Yanga och Simba, och upprepar derbyt från National Stadium ett par veckor tidigare. Tjugo barn utan skor kämpar om bollen på en liten gropig yta på skolgården med stenar som målstolpar. Skolans egen plan med riktiga fotbollsmål får de inte använda. Den ligger öde på andra sidan stängslet.