Varför fortsätter blodbadet?
Varför avfyrar Hamas sina stenåldersraketer när de vet att Israels hämnd blir
hundrafald?
Varför slår Israel tillbaka i våldsamma attacker som varken skonar kvinnor
eller barn?
Först en bakgrund: Sommaren 2005 beslutade Israels premiärminister Ariel
Sharon att stänga alla bosättningar i Gaza. Området överlämnades helt till
palestinierna. Ockupationen var över.
I början av 2006 vann islamistiska Hamas demokratiska palestinska val. En
koalitionsregering med Fatah bildades. Men snart bröt inbördes strider ut
och i juni 2007 tog Hamas kontroll över Gaza.
I USA, Europa och Israel är Hamas stämplad som en terroristgrupp.
Organisationen vill utplåna staten Israel och har tidigare utfört
självmordsattacker i landet.
Därför blev omvärldens svar på Hamas valseger och maktövertag i Gaza en
blockad. En och en halv miljoner palestinier lever nu isolerade i den
tättbefolkade landremsan vid Medelhavet. Förnödenheter smugglas i tunnlar
från Egypten. Israel släpper igenom just så mycket livsmedel att ingen ska
svälta ihjäl.
Hamas – och mindre grupper som Islamiska Jihad – har ett enda vapen att nå
israeliska mål med: hembyggda raketer som skjuts mot Sderot, Ashkelon och
andra närbelägna städer.
Våren 2008 var blodig. I april såg jag själv palestinska barn som dödats av
granater från israeliska stridsvagnar som trängt in i Gaza.
Så ingicks en informell vapenvila, medlad av Egypten. För en dryg vecka sedan
löpte den ut. Spiralen av död och hämnd vreds åter igång. Och nu undrar
omvärlden över motiven.
På den palestinska sidan är splittringen stor. Många i Gaza är hjärtligt
trötta på Hamas, som dragit fattigdom och elände över folket. En del av
islamistledarna hoppas säkert att hotet från den yttre fienden – Israel –
ska få palestinierna att åter sluta upp.
I konkurrensen med det mer sekulära Fatah är konflikten med Israel en livsnerv
för Hamas. Samtidigt styr inte Hamas ledarskap över alla de grupper som
efter vapenvilans slut börjat bombardera Israel med raketer.
Man skulle kunna tro att Israels blodbad skulle svetsa samman de rivaliserande
grupperna. Efter lördagens attack talade både Fatah och Hamas om nationell
palestinsk enighet. President Mahmud Abbas från Fatah ville ”donera sitt
blod åt Gaza”. Men på söndagen lade han skuld på Hamas genom att slå fast
att massakern hade kunnat undvikas om inte vapenvilan brutits. Han lät också
meddela att Fatah är redo att ta över i Gaza om Hamas bryter samman.
Men Hamas är inte en homogen samling religiösa fanatiker. Europeiska ledare –
bland dem utrikesminister Carl Bildt – har antytt att Israel och västvärlden
förr eller senare måste tala med organisationens mer moderata krafter, som
inser att det inte finns någon militär lösning på konflikten, utan bara en
politisk.
Någon öppning från Israels sida är knappast i sikte.
”Att be Israel ingå vapenvila med Hamas är som att be USA ingå vapenvila med
al Qaida”, sade försvarsminister Ehud Barak i amerikanska Fox
News igår.
Israeliska medier påpekar att Hamas har uppgraderat sina raketer. Det nya
hotet heter inte Kassam utan Grad, även det ett ihopsvetsat järnrör, men med
mer sprängmedel och längre räckvidd. I julhelgens förnyade raketregn dödades
en israelisk man.
Målet med Israels massiva flyganfall är att krossa Hamas infrastruktur.
Militärbaser. Polisstationer. Misstänkta vapenlager och smedjor.
”Vi undviker civila mål”, säger premiärminister Ehud Olmert och hans
utrikesminister Tzipi Livni med en mun.
Fast alla vet att också barn dödas i det överbefolkade Gaza.
Men i Israel tycks förståelsen för regeringens beslut vara stor. Det har länge
rått ett utbrett missnöje med att Olmert varit för mjuk mot dem som kallas
”terroristerna i Hamastan.”
Den 10 februari är det val i Israel. Olmert ska avgå. Tzipi Livni ställs mot
högerledaren Benjamin Netanyahu, som länge hävdat att Hamas borde krossas en
gång för alla.
Nu tycks Livni vilja förekomma honom. Israels attacker ska fortsätta så länge
de behövs, slår regeringen fast.
Kanske spelar det också in att USA:s president fortfarande heter George W Bush
– och inte Barack Obama, som bland vissa anses vara mer förstående för
palestiniernas sak.
En markoffensiv mot Gaza förbereds. Men det är inte säkert att en sådan blir
lika populär i Israel som flygangreppen. Ty markstrider mot Hamas i
Gazas trånga gränder leder obönhörligt till att israeliska soldater fraktas
hem i plastsäckar.