En klar majoritet vill få till ett bindande avtal för att reglera handeln med konventionella vapen, värd uppskattningsvis 500 miljarder kronor om året.
Men med bara någon dag kvar för samtalen är nationerna djupt oeniga om hur utkastet bör se ut – eller om det överhuvudtaget ska bli av.
– Det finns tre grupper, säger Paul Holtom från fredsforskningsinstitutet Sipri i telefon från FN-skrapan i New York.
I grupp ett finns de få som inte vill ha något resultat, till exempel Iran, Venezuela, Egypten, Kuba och Nordkorea. I grupp två finns Ryssland, Kina och andra länder som inte vill ha mer än en minimal överenskommelse. Och i grupp tre finns många europeiska, latinamerikanska och afrikanska länder – däribland Sverige – som vill ha ett starkt fördrag.
– Det kommer att vara omöjligt att få alla tre grupper att enas kring ett dokument, säger Holtom, som tror att tricket blir att ta fram ett utkast värt namnet, som den stora majoriteten accepterar.
Frågan är hur brett avtalet ska vara: vilka vapen som ska ingå, och vad som ska utgöra bedömningsgrund för vapenaffärer.
– Vi tycker det är extremt viktigt, att om det finns en allvarlig risk att de här vapnen kommer att användas för att kränka mänskliga rättigheter eller internationell humanitär rätt så ska man säga nej till export, säger Maja Åberg, som arbetar med vapenexportfrågor på svenska Amnesty.
– Men det är inte ovanligt att det kan se mörkt ut några dagar innan, och att de på slutet tar sig i kragen och jobbar ihop det.
Sverige har tagit en aktiv roll i förhandlingarna. Svenske chefsförhandlaren Paul Beijer säger att det krävs hårt arbete för att nå en lösning, men att det finns en god chans utifrån den text som nu ligger på förhandlingsbordet.
– Glaset är åtminstone halvfullt. Det är ingen lätt resa, men vi har inte råd att inte gå i land med det här.