”Kärnkraft? Nej tack!”, stod det på de gulröda knapparna som demonstranterna
som tågade mot Barsebäck i slutet av sjuttiotalet bar på bröstet.
”Kärnkraft? Ja tack!”, hade det stått om president George W Bush,
premiärminister Yaso Fukuda och de övriga av världens mäktigaste politiker i
G8-gruppen burit liknande märken när de möttes på den japanska ön Hokkaido i
början av juli.
Slutdokumentet från toppmötet slog entydigt fast: Kärnkraften måste ha en
nyckelroll i den globala kampen mot växthuseffekten.
Just nu är 439 kärnreaktorer i drift i trettio länder runt om i världen. De
producerar 15 procent av den elektricitet som förbrukas av mänskligheten.
Andelen har länge varit konstant.
Men nu tyder allt på att kärnkraften – som av motståndarna dömts ut som
gårdagens teknologi – står inför en kraftig utbyggnad.
Enligt atomenergiorganet IAEA byggs för närvarande 36 nya reaktorer, de flesta
i Kina, Indien och Ryssland. Dessutom planeras ytterligare 81 aggregat runt
om i världen.
Samtidigt som en del gamla kärnkraftverk stängs effektiviseras andra. I
Sverige produceras lika mycket el i dag med tio reaktorer, som med tolv när
Barsebäck var i drift.
Enligt ett framtidsscenario som IAEA tagit fram kan världens totala
kärnkraftskapacitet öka från dagens 370 till 690 gigawatt (GW) och
produktionen av elkraft nästan fördubblas till år 2030.
Det är i Västeuropa som motståndet varit starkast. Här hörs nu helt nya
tongångar.
– Vi behöver en renässans för kärnkraften, sade Storbritanniens
premiärminister Gordon Brown nyligen.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy talar sig varm för den franska
kärnkraften så fort han får chansen. I våras skrev han och Brown under ett
avtal om utökat fransk-brittiskt kärnkraftsutbyte.
I Tyskland och Sverige, två länder som på nittiotalet beslutade avveckla
kärnkraften, blåser nya vindar.
– Avvecklingen är löjlig när den bara leder till att Tyskland köper mer
atomenergi från Frankrike, påpekade förbundskansler Angela Merkel för ett
par veckor sedan.
Den tyska regeringschefen vill modernisera de 17 tyska reaktorerna och driva
dem vidare.
I den svenska regeringen slåss folkpartiet för att Sverige ska följa Finlands
exempel och bygga nya kärnkraftverk. Såväl de tyska som de svenska
socialdemokraterna talar numera tyst om att stänga fler reaktorer.
Politikernas nya vurm för kärnkraften har flera orsaker:
Växthuseffekten.
Det senaste året har alla insett att det behövs snabba och radikala beslut om
inte jordklotet ska gå under i feberfrossa. Få tror att energin från kol och
olja kan ersättas med enbart sol, vind och vatten. När EU:s stats- och
regeringschefer i fjor enades om att minska utsläppen av koldioxid med 20
procent till år 2020 slog de också fast att kärnkraften bör öka i betydelse.
Skenande oljepriser.
Priset på olja har rusat i höjden, liksom elpriserna i hela västvärlden. Även
kolet har blivit dyrare. Det har gjort kärnkraften mer konkurrenskraftig.
För kraftbolagen, som tidigare tvekade inför de enorma investeringar det
innebär att bygga nya reaktorer, hägrar nu miljardvinster.
Kinas och Indiens ekonomiska under.
Världens två folkrikaste stater genomgår dramatiska ekonomiska uppsving.
Industrin och den snabbt växande medelklassen kräver energi i mängder. I
Kina och Indien eldas kol som aldrig förr. Men ledarna hoppas fylla
åtminstone en del av det framtida behovet med kärnkraft. De båda länderna
har i dag sammanlagt 27 reaktorer. Tolv nya byggs och 34 är på
planeringsstadiet.
Skräcken för olyckor har avtagit.
Våren 1986 drabbades en sovjetbyggd reaktor i Tjernobyl av en härdsmälta.
Människor i Ukraina och Vitryssland dog av strålskador och ett moln av
radioaktiv smitta drev upp även till Sverige.
Nu har mer än tjugo år gått.
Kraftbolagen försäkrar att ny teknik har gjort reaktorerna säkrare. Gamla
skräckanläggningar som den i Ignalina i Litauen har rustats upp. Och i
Belene i Bulgarien byggs två nya kärnkraftverk med EU:s stöd för att ersätta
de gamla sovjetreaktorer som unionen tvingade bulgarerna att stänga inför
inträdet i unionen 2007.
Samtidigt som rädslan för ett nytt Tjernobyl har avtagit har nya orosmoln dykt
upp på himlen. IAEA och västvärldens ledare fruktar att diktaturstater ska
utnyttja sina kärntekniska program i syfte att bygga atomvapen.
Nordkorea gick nyligen med på att stänga sina reaktorer i Yongbyon i utbyte
mot internationellt stöd till annan energi.
EU:s och USA:s försök att få Iran att avbryta sin anrikning av uran går
trögare. Väst lockar med investeringar i ett kärnkraftverk som är öppet för
IAEA:s insyn, men president Mahmoud Ahmadinejad hävdar bestämt att Iran är i
sin fulla rätt att bygga en fullständig bränslecykel med egen kapacitet att
anrika uran.
Industrinationerna har också egna problem med kärnkraften. Då och då upptäcks
brister i säkerheten. Sommaren 2006 tvingades svenska Vattenfall sparka
chefer och kalla in IAEA för inspektion av anläggningen i Forsmark efter
avslöjande om usla säkerhetsrutiner.
När Sverige folkomröstade om kärnkraften 1980 var slutförvaringen ett stort
problem. Det är den även i dag.
Utbränt kärnbränsle är livsfarligt i hundratusen år. Och ännu vet de flesta
nationer inte vad man ska göra med sitt uran när det gjort sitt i
reaktorerna.
Frankrike, Kina, Indien, Japan och Ryssland upparbetar det mesta av sitt
bränsle och använder det igen.
Sverige, Finland och USA tillhör de länder som planerar att slutförvara det
utbrända uranet i slutna bergrum långt ner i marken.