Hon håller i kontakterna med parlamentet. Det är hon som uttalar sig i alla
regeringsfrågor. Hon är ständigt beredd att hoppa in och ta över som
premiärminister om den ordinarie skulle falla ifrån.
I samband med att hon tillträdde flyttades dessutom den spanska
säkerhetstjänsten CNI över till hennes ansvarsområde. Tidigare låg det på
försvarsministern. Detta fick de spanska politiska journalisterna att
utnämna henne till ”Kvinnan med mest makt i Spanien i modern tid”.
Om vice premiärministern hade varit en man hade säkerligen ingen reagerat över
maktkoncentrationen. Han hade garanterat också sluppit sexistiska
kommentarer.
Sáenz de Santamaría är relativt ung, född 1971, och inför
valrörelsen syntes hon på stylade bilder. Men det som framför allt fick
många att reagera var att hon uppträdde höggravid under valrörelsen och att
hon sedan inte tog ut någon mammaledighet. Den 11 november, när bara nio
dagar återstod till valet, födde Sáenz de Santamaría sin son. Några dagar
efter förlossningen var hon tillbaka i den politiska hetluften. Som om inget
hade hänt.
På sistone har jag tänkt på hennes situation. Vi är båda förstagångsföräldrar,
med bara några månaders mellanrum. Där upphör likheterna. Där jag har dragit
ner på arbetstid och är föräldraledig så mycket jag kan för att få vara med
min son, gör hon precis tvärt om. Var och varannan dag ser man henne på tv,
där hon försvarar regeringens tuffa besparingspolitik.
Spanien är i dag ett av världens mest jämställda länder när det gäller
lagstiftning. Under den tidigare socialistregeringen genomfördes dessutom en
rad reformer som ska ge kvinnor större inflytande i samhället och
näringslivet.
Men när det gäller barn återstår fortfarande mycket. Medan
jag väcker munter förvåning när jag rullar runt med barnvagnen i mina
spanska hemkvarter kritiseras Soraya Sáenz de Santamaría för att hon väljer
att arbeta i stället för att vara hemma med sin son.
Hennes livsval provocerar. Alla man möter har åsikter:
– Hon har tagit på sig Spaniens tuffaste jobb men hon får ju bara en sån här
chans i livet så jag förstår hennes val, säger till exempel min kompis
Antonio som stöder den spanska superministern.
Min granne María som varit hemmafru hela sitt liv tycker däremot att ministern
borde stanna hemma:
– Jag förstår inte hur man kan lämna sitt barn. Har hon ingen make som kan
försörja familjen? säger hon.
Den katolska kyrkan är inte heller förtjust. Sáenz de Santamaría valde
borgerlig vigsel vilket betyder att hon enligt biskoparna lever i synd.
Det finns också en ekonomisk verklighet som styr jämställdheten.
Föräldraledigheten är 16 veckor. Därefter är alternativen att lämna sin
fyramånaders bebis på daghem, förlita sig på mor- och farföräldrar – eller
att sluta jobba.
Många avstår därför helt från att skaffa barn för att inte fastna i
kvinnofällan. Där finns förklaringen till att det i Spanien endast föds 1,3
barn per kvinna. Alla kan inte som Sáenz de Santamaría avlöna privat
barnomsorg.