Gaza stad. Sabah Abu Halima stönar av smärta. Hon har svåra brännskador över
hela kroppen. Det har gått nästan tre veckor, men hon har fortfarande svårt
att hitta en ställning i sjukhussängen som inte gör ont. Vid sängen sitter
hennes mor Turfa och stryker sin dotters brända händer.
En israelisk artillerigranat träffade familjen Abu Halimas hus i Beit Lahiya i
norra Gazaramsan den 4 januari. Huset fattade eld och Sabahs make och fyra
av deras nio barn brändes till döds.
– Det var så mycket rök och eld, berättar hon och grimaserar mot smärtan.
– Barnen skrek ”eld, eld” och det slog ut lågor från min makes kropp.
Hon sluter ögonen när hon berättar om den yngsta flickan, som bara var ett år
och tre månader.
– Shahad dog i mina armar. Jag höll henne så här, viskar hon och lägger sina
bandagerade armar över bröstet.
Granaten träffade medan hon höll på att amma den lilla. Shahads storebror,
femårige Ahmed, lyckades rädda sig ut ur det brinnande huset. Men han blev
svårt bränd, liksom en svärdotter som också befann sig i huset.
– Jag var naken när jag kom till sjukhuset, viskar Sabah Abu Halima.
– Elden hade bränt bort mina kläder.
Under kriget fick Shifasjukhuset in många patienter med en typ av brännskador
som läkarna aldrig hade sett förut, berättar Nafez Abu Shaban, överläkare på
brännskade- och plastikavdelningen.
– Såren var väldigt djupa, och ibland fortsatte de ryka flera timmar efter att
elden släckts, säger han.
När de rengjorde ett av såren hittade de en liten kula av något kemiskt ämne.
En utländsk läkare som tjänstgjorde på Shifa under kriget kände igen det.
– Han sa att det var vit fosfor.
Vit fosfor är ett vapen som bland annat används för att skapa rökridåer som
döljer framryckande soldater. Enligt internationell rätt får det inte
användas på ett sådant sätt att civila kommer till skada. Det antänder allt
som det kommer i kontakt med och orsakar mycket svåra brännskador.
På Shifa har man inte fört register över hur många misstänkta fall man fått in
– de flesta patienterna har många olika sorters skador och behandlas på
flera avdelningar.
Men under krigets andra vecka var brännskadeoffren så många att palestinska
medier gick ut med anvisningar om hur man ska släcka eld orsakad av
fosforgranater. Fosfor reagerar med syre, och därför flammar elden upp om
den kommer i kontakt med vatten.
Sextonåriga Samiya al-Manaya hade hört varningarna och använde i stället sand.
Hon låg och sov när en granat slog in i familjens hus i flyktinglägret
Jabaliyya den 15 januari. Splitter landade i hennes säng och lakanen fattade
eld. Hon överlevde, men fick brännskador i ansiktet och på benen. Hon har
dragit ned en stor mössa över sitt brända hår och vägrar att vara med på
bild. Hennes 17-åriga syster Asma försöker muntra upp henne, men Samiya
orkar inte prata.
– Ont, jag har ont, viskar hon med stela, brända läppar.
Från rummet intill hörs barnskrik. Fyraåriga Rawan Abu Tabac gråter av rädsla
när två skötare lägger om hennes brännskadade ben.
Den 7 januari började Israel göra tre timmar långa avbrott i striderna för att
släppa in humanitära hjälpsändningar. Då passade Rawan på att springa ut för
att köpa choklad. Hennes föräldrar visste inte att hon hade smitit ut. De
fick reda på det först när en granne ringde och berättade att deras dotter
träffats av en granat. På sjukhuset fick de beskedet att den innehållit
fosfor.
– Jag förstår inte hur man kan göra så mot ett litet barn, säger Naim Abu
Tabac som sitter vid sängkanten och torkar sin dotters tårar.
Abdel Karim Abu Tabac får en skål med hackat ägg från en av sjukskötarna,
skopar upp lite på fingertopparna och börjar mata Rawan.
– Hon kommer att behöva många operationer, och plastikkirurgi, säger han.
Doktor Nafez Abu Shaban uppmanar det internationella samfundet att skicka
experter som kan göra en oberoende undersökning om fosforn.
– Jag tror inte att folk i Väst vet vad som pågår här. Om de gjorde det tror
jag inte att de skulle acceptera det, säger han.