Svenska staten river tyska byar

De ser ut som forntidsödlor byggda i mecano, de jättelika kolbrytningsmaskinerna som förvandlar stora delar av den tyska delstaten Brandenburg till ett sterilt månlandskap.

Flera samhällen har redan förstörts.

Nu närmar sig de glupska odjuren Kerkwitz, Grabko och Atterwasch – månghundraåriga byar där man ännu ser storkbon på hustaken.

Under trettioåriga kriget härjade Gustaf II Adolfs armé i den här trakten. Medeltidskyrkan i Atterwasch brändes ner till grunden.

Femhundra år senare är den åter hotad av svenskar.

– Jag ska göra allt för att rädda min kyrka. De ska inte få gräva upp de döda ur sina gravar som de gjorde i Horno, säger prästen Matthias Berndt.

Prästen är en av de ursinniga bybor som utgör motståndets kärntrupp och som samlats i församlingshemmet i Kerkwitz.

På det lilla torget utanför sitter en stor banderoll: ”Keine neuen Tagebau!” – Inga nya dagbrott. Därinne hänger fotografier över skövlade landskap och raserade hus.

Mellan kaffekopparna och kakfaten på bordet har byborna vecklat ut kartor över Vattenfalls senaste planer.

– Jag kan inte förstå hur ett statligt svenskt företag kan tillåtas förstöra våra byar för att tjäna en massa pengar. Vi får betala för den svenska välfärden, säger Christian Huschja från Atterwasch.

– Våra byar överlevde fruktansvärda strider under andra världskriget. Nu ska de ryka på grund av svenska profitintressen, säger Thomas Schuster från Grabko.

– Jag och min man och våra barn älskar naturen här. Intill vårt hus finns en liten damm med bävrar. Allt det försvinner nu, berättar Silvia Borkenhagen från samma by.

Fast även om mycket av ilskan riktas mot Vattenfall är det de tyska delstatspolitikerna som är förrädarna i bybornas ögon.

För ett par år sedan, när Horno jämnats med marken, fick de löfte om att inga fler samhällen skulle rivas. Men förra hösten avslöjade den socialdemokratiske ministerpresidenten Matthias Platzeck att Vattenfall lovats nya fält att bryta. Nu finns de tre byarna med på Vattenfalls lista över områden som ska exploateras.

Samma dag som vi besöker Kerkwitz förklarar Platzeck i en intervju i lokaltidningen Lausitzer Rundschau att en avfolkningsbygd som den här inte har råd att avstå investeringar och jobb.

”Vi kan inte vara utan de tusentals arbetstillfällen som Vattenfall erbjuder i dagbrotten och kraftverken.”

– Det där är inte sant, säger Manuela Wirth från Grabko. Vattenfall skryter med att de ordnar jobb. Men i själva verket blir det färre jobb när småindustrier försvinner med samhällena där dagbrotten drar fram.

Bybornas hopp står nu till att samla in 80 000 namnunderskrifter och tvinga fram en regional folkomröstning. Tyvärr, säger Peter Jeschke som är borgmästare i Schenkendöbern, blir det kanske ändå ja, eftersom så många här är beroende av Vattenfall.

En mil från Kerkwitz ligger Jänschwalde, världens största brunkolsdrivna kraftverk. Söder om den gråtrista regionhuvudstaden Cottbus finns Schwarze Pumpe och Boxberg och lite längre bort Lippendorf. De ägs alla av Vattenfall och spyr tillsammans ut en och en halv gång så mycket koldioxid som hela Sverige.

I närheten av vart och ett av dem driver Vattenfall enorma dagbrott som breder ut sig i snabb takt.

Helmut Fleischauer, som har en liten datafirma i Mulknitz och ingår i motståndet, tar oss med på en åktur. Från huvud­leden mot Cottbus svänger vi av på en hålväg som plötsligt bara tar slut.

Utsikten är både mäktig och skrämmande: Framför oss ligger en fem kilometer bred och mer än en mil lång sandöken. I den norra kanten bearbetar en jättelik stålkonstruktion det svarta kollagret som blottlagts sextio meter under markytan. Obevekligt arbetar sig monstret mot norr genom att tugga i sig åker och skog och lämna en sandöken efter sig som ser ut att vara plogad av en jätte.

Vid horisonten bolmar väldiga plymer av ånga från Jänschwaldes sex kyltorn mot himlen

– Där! ropar Helmut och pekar mot en punkt någonstans mitt i sandhavet. Där låg Horno tills för några år sen. Det var en fin gammal by. Åttahundra år gammal.

I Neue Horno är allt nytt. Och ödsligt.

Inte en människa syns till på den stora blåsiga platsen mellan den nya brandstationen och den nya kyrkan med den nya begravningsplatsen dit de döda från Horno flyttats. Bara en ensam katt iakttar oss misstänksamt.

Så hör vi knatter från en motor och runt hörnet kommer en kraftig karl i skinnjacka på en gräsklippartraktor. Det är byförmannen Berndt Siegbert, till vardags mekaniker.

Han tar av sig hörselskydden och snyter sig ljudligt.

– Vi fick ge upp efter tio års kamp, säger han. Det är sorgligt och de flesta här vill inte tala om det.

Husen som de fick i ersättning för dem de tvingades lämna är nya och fina. Det är inte det. Det som fått så många av byborna att tappa sugen är att de tvingades bort från en hembygd de älskade, säger Berndt Siegbert. Han och hans hustru gifte sig i den gamla byn, de uppfostrade sina barn där och de ville åldras där.

Det var ett bra liv.

– Den nya byn har ingen själ, säger han och ser sig omkring, nästan med avsmak.

– Man försöker gå vidare i livet. Men särskilt för de gamla är det svårt.

Vad han tycker om Vattenfall?

Berndt Siegbert rycker på axlarna.

– De vill göra profit. På ett sätt är det naturligt. Det är våra politiker som är de värsta skurkarna. De har gett så många löften som de brutit.

Det gick fort från det att de sista invånarna lämnade Haidemühl till dess att orten förvandlats till en spökstad.

I de utrymda husen står ­knarrande fönsterluckor och slår i vinden. Här och var har gamla madrasser, badkar och husgeråd lämnats kvar, som om kriget hastigt dragit fram. Trädgårdarna är täckta av visset ogräs. Och i den gamla glasfabriken är alla fönsterrutor krossade.

Inom kort ska allt jämnas med marken. Vattensfalls dagbrott Welzow-Süd, intill kraftverket Schwarze Pumpe, måste utvidgas och Haidemühl låg helt enkelt i vägen.

Alltså fick samhället utrymmas, gravar grävas upp – och ett nytt Haidemühl uppföras på säker mark.

Vid den nyanlagda gravplatsen där möter vi Rita Klinitzka.

Hon har just lagt en bukett röda liljor vid sina föräldrars grav.

– Jag föddes i den gamla byn. Det var en underbar plats att växa upp på. Sen fick jag jobb i glasfabriken. Det är för sorgligt att allt ska bort nu.

Till det nya Haidemühl vill hon inte flytta.

– Nej, vi lämnade regionen, jag och min man. Men jag reser hit så ofta jag kan. Graven här är ju vår enda länk till det gamla.

Allt är tydligt utmärkt på Vattenfalls egna kartor över Brandenburg: Kraftverken. De väldiga områdens som redan gjorts till dagbrott. Ytorna som godkänts för exploatering.

Och arealer där kolbrytning planeras i framtiden.

– Det är inte så att Vattenfall vill köra över folk i Brandenburg. Vi försöker göra det så ansvarsfullt det går, säger Arne Mogren, som var djupt involverad i flytten av Horno och i dag är chef för Vattenfalls klimatkontor.

Han berättar att det svenska bolaget ordnar samråd i byarna, försöker hitta lösningar som passar familjerna och bekostar uppbyggnaden av nya hus på annat håll.

Men i slutänden är det ändå fråga om tvång.

– Det är ju en politisk fråga för regionen, säger Arne Mogren. Brandenburg är en avfolkningsbygd. De måste utnyttja de resurser de har. Samhällets intresse ställs mot enskilda individer. Kolet skapar sysselsättning. Naturligtvis får det konsekvenser.

– All gruvbrytning innebär ju ingrepp i naturen. Så är det. Och det är klart att det blir stora omställningar för folk därnere. Många blir upprörda mitt i processen.

När bilan faller för Kerkwitz, Grabko och Atterwasch vet ingen. Det kan ta åtskilliga år. Men blotta vetskapen om att byarna kan rivas har spritt oro och fått huspriserna att rasa så det vore stört omöjligt för den som vill flytta redan nu att sälja.

Men för många av byborna handlar striden inte bara om att gamla byar och natur ödeläggs – utan också om de våldsamma utsläpp av koldioxid som brunkolen orsakar när den eldas i Vattenfalls kraftverk.

Prästen Matthias Berndt tänder varje dag tre ljus i en järnkrona i sin kyrka i Atterwasch – ett för var och en av de hotade byarna.

Men han tänker lika ofta på vad som ska ske med klimatet på jordklotet.

– Det är kanske okej att ett företag gör profit, säger han. Men Vattenfall ska inte försöka slå i oss att det går det går att ta bort koldioxiden från utsläppen. De ska inte ljuga.