CANDOLIM. – Hello daaarling, buy my cheap rubbish!*
Savita Babuchawan, 14 år, pulsar fram genom sanden. Hon stannar till även hos
dem som tackar nej, håller fram det tunga nystanet med halsband av plast och
trä i tusen färger och visar sina stora framtänder i ett leende.
Shanta Ramsinratod, 32, pausar en stund i skuggan. Hon är matt efter flera
rusningar upp i skogen undan polisen och har fått en elak nackspärr.
– När mamma märker att jag ligger vaken på nätterna säger hon att jag inte ska
tänka så mycket. Men hur kan jag låta bli att tänka? säger hon och skakar
försiktigt på huvudet.
– Hur ska jag hålla mina döttrar i skolan om det fortsätter såhär?
Förr krävde poliserna hundra rupier om dagen, ibland mer, för att blunda för
den illegala strandförsäljningen. Efter Bombaydåden har korruptionen inom
polisen uppmärksammats. Poliserna har blivit nitiska i att stoppa
strandförsäljarna.
Savita Babuchawan kliver ett steg närmare en mörkrosa kvinna i stringbikini:
– Ta en titt, du kanske gillar något. Det är inte dyrt.
Under en sekunds tvekan från kvinnan har hon satt sig ytterst på solstolens
kant och börjat breda ut sina varor. Hon sträcker fram högerhanden.
– Vad heter du? Jag heter Natasha.
Hennes namn, Savita, är omöjligt att komma ihåg, säger turisterna.
Efter sju säsonger på stranden är Savita Babuchawan en rutinerad försäljare
som kan snacka igång vem som helst på ett ögonblick på flytande engelska,
hindi och det lokala språket konkani, plus få folk att skratta på nästan
alla språk.
Hon kan blixtsnabbt räkna ut mängdrabatt och vinstprocent under en
prisförhandling, eller bedöma tillgång och marknad vid grossinköp. Men inte
läsa eller skriva.
För när hon var sju år började hon inte i skolan, utan följde med sin syster
Nima och grannen Shanta Ramsinratod från hemmet i Bijapur i grannprovinsen
Karnataka trettio mil bort till stranden i Candolim i Goa.
Då sålde hon jordnötter i strutar av tidningspapper. Små investeringar, små
vinster. På krimskramset som alla strandförsäljarna köper från samma
grossist i den närbelägna staden Calangute tjänar de tillräckligt för att
lyfta sina familjer ur fattigdomen – och för att få tillgång till fler
mänskliga rättigheter än deras mödrar ens kunnat drömma om.
Shanta Ramsinratods mor blev bortgift som tolvåring och har fött åtta barn.
Den nu 32-åriga Shanta blev gift vid sexton. Hennes syster Lalita är nitton
och ännu ogift.
Barnäktenskap är fortfarande vanliga. Systrarnas 21-åriga svägerska är
fyrabarnsmor. Hon har aldrig arbetat på stranden. Inkomsterna från
försäljningen köper inte bara tid, utan också kunskap och makt.
– Flickor ska bara lyssna på sina föräldrar, berättar Lalita Ramsinratod på
vägen hem från stranden i skymningen.
– Men jag har förändrats sedan jag började arbeta på stranden. Jag träffar
många utländska tjejer som frågar ”vad vill du göra med ditt liv?”
fortsätter hon medan hon svänger in vid Candolims lilla marknad, där
pakora-försäljaren just slagit upp sina frityrfat för kvällen.
– Min mamma säger ”gör inte dåliga saker”. Jag vill inte göra dåliga saker,
som att gå på fester eller umgås med killar. Jag vill bara se vackra
platser. Och lära mig läsa och skriva.
Lalita följer inte Panjim-vägen till höger ner mot näckrosdammen och de stora
villorna, utan tar stigen till vänster in genom skogen. Lukten av bränt trä
träffar näsan först och döljer nästan en svag latrindoft från kåkstaden
Aradi. Under vinterns turistsäsong lever några tusen personer här i skjul av
varierande kvalitet. Hundar skäller. Nakna småbarn släpar runt sina lika
nakna, rangliga småsyskon på höften.
Lalita Ramsinratod byter sin laxrosa salwar kamiz mot t-shirt och kjol i det
fönsterlösa rummet där hon bor med systern Shanta och hennes båda döttrar.
På kvällen brer de ut stråmattor över det tomma betonggolvet på några
kvadratmeter. Längs med väggarna löper hyllor där klädkassar trängs med
chapatimjöl och linser.
I rummet intill bor deras mor, bror och svägerska med fyra barn. Där kokar
redan kvällens linsgryta ovanpå vedkaminen som står direkt på golvet. Luften
är tjock och het av rök. Bakom kaminen avskärmar ett draperi hörnan med
golvavlopp. Brodern som just kommit hem från ett målerijobb duschar genom
att hälla vatten över sig från en hink. Brunn och dass delar de med
tiotalet andra familjer i likadana rum med dörrlösa öppningar mot gården.
Ett sådant här hus, eller helst något ännu bättre, ska Lalita Ramsinratod
bygga hemma i Bijapur för sina pengar.
– Hemma har vi inget golv. Under monsunen rinner allt bara iväg, swoosh, säger
hon.
Egentligen borde det vara meningslöst för henne att investera i fast egendom.
Hon har fått veta att hon ska bli gift nästa sommar, efter säsongens slut.
Då förväntas hon precis som alla andra kvinnor flytta in hos makens familj.
Hennes livsuppgifter blir att steka chapatis till alla morgon och kväll,
tvätta, städa, föda barn och passa upp på svärmor.
Hon vet inte vem mannen är som hennes föräldrar valt ut, men hon vet en sak:
– Han får flytta in hos oss.
Vad tycker dina föräldrar om det?
– Ingen kan säga att jag inte ska bo i mitt hus som jag betalar med mina
pengar.
Och om din man inte vill?
– Varför skulle han inte vilja bo i ett bättre hus?
Dessutom är det tveksamt om familjen kan avstå från hennes inkomster. Det kan
bli någon annans uppgift att sköta hushållet.
Tolvåriga systerdottern Preinka bjuder på te i en metallkopp. Hon är blek och
gänglig, och saknar helt de andras lättsamhet och brittiska accent. Det
märks att hon tillbringar sina dagar inomhus och att hon aldrig arbetat med
försäljning.
– Jag ska bli doktor när jag blir stor, nästan viskar hon med nedslagen blick.
Moderns inkomster räcker till skolavgifter och försörjning för henne och
hennes syster. Fadern är död sedan länge, och den lilla familjen har flyttat
hit för gott för att flickorna ska kunna gå i skolan.
– Jag är så dum, säger hennes mamma Shanta Ramsinratod.
– Jag kan ingenting. Jag undertecknar saker såhär – hon visar med en grimas
hur hon sätter tummen först i stämpeldynan, sedan på papperet.
– Men mina döttrar, de ska kunna allting. Och de ska inte gifta sig förrän
tidigast efter högskolan.
Men på sistone har hennes tvärsäkra målmedvetenhet fått en ängslig underton.
Poliserna kommer och jagar försäljarna flera gånger per dag. Varorna
beslagtas ”av säkerhetsskäl”, utan kvitto. Åker de fast kan de få stryk med
den rotting som poliserna bär med sig, och i värsta fall bli häktade och
dömda till böter för illegal försäljning.
– Vi kan nästan inte sälja någonting längre, och jag är dessutom skyldig
grossisten för varorna, säger Shanta Ramsinratod.
– Jag ber till gud. Det är det enda jag kan göra nu.
* Översättning ungefär: ”Hej raring, köp mitt billiga krimskrams!”