Nittiotalet kallas det förlorade årtiondet i Latinamerika. Nyvalda demokratiska regeringar missade att skörda frukterna av kampen som stjälpte diktaturregimerna. Istället tillät de världsbanken att genomdriva en ekonomisk plan som gjorde den rike rikare och den fattige fattigare på världens redan mest orättvisa kontinent. Fiaskot gjorde att många ville ha militärstyret tillbaka.
Först under nollnolltalet, då de flesta länder valt ledare som inte utbildats vid elituniversiteten i USA, kom förändringen. Latinamerika är utan tvekan den kontinent som utvecklats mest under det gångna decenniet.
Enligt Latinobarómetro, en årlig undersökning av attitydförändringar på kontinenten, är numera 61 procent av Perus befolkning för demokratiskt styre. För åtta år sedan var andelen 40 procent. Förändringen har sin grund i den ekonomiska boom som de flesta länder upplever just nu. Medan USA:s och Europas ekonomier lider kan latinamerikanska länder stoltsera med rekordtillväxt. Sju procent i Brasilien, åtta procent i Peru.
I Brasilien, kontinentens motor, är medelklassen redan i majoritet. Aldrig förr har det sålts så många bilar, datorer, kylskåp och tvättmaskiner som nu. Problemet är att pengar inte löser allt.
Trots att Brasilien inom kort kan titulera sig världens femte största ekonomi har landet kontinentens sämsta utbildningssystem. Bara en fjärdedel av befolkningen kan läsa en roman eller skriva en uppsats. Det har fått många att kritisera president Lula da Silvas tillväxtpolitik.
”Fem flickor som lärt sig läsa kan vara ett mycket större framsteg än femtio familjer som fått råd att köpa sin första bil”, skriver författaren Magnus Linton.
På nyårsdagen installeras Lula da Silvas efterträdare. Dilma Rousseff blir Brasiliens första kvinnliga president och tänker fortsätta tillväxtpolitiken som gjort landets arbetslöshet rekordlåg.
– Detta är vår chans. Utan tvekan tillhör nästa decennium Brasilien, sa Dilma Rousseff men utan att utlova någon utbildningsreform.
Det innebär att det även under tiotalet är den vita och rika fjärdedelen av befolkningen som kan njuta av konkurrensfri tillgång till de välbetalda jobben.
Dilma Rousseff tänker krossa en annan maktstruktur. I ett land där kvinnans plats är i köket har hon lovat att normalisera synen på kvinnor i maktposition. Den omställningen kan bli en större revolution än den ekonomiska utveckling som Lula administrerat. Dilma Rousseff har sagt att minst en tredjedel av ministerposterna ska innehas av kvinnor. Under Lulas åttaåriga styre var en tiondel kvinnor.
Även om många ser Latinamerika som machokontinenten framför andra har det tagits stora steg mot jämställdhet de senaste åren.
Under nollnolltalet valde Argentina, Brasilien och Chile, de största och rikaste länderna i Sydamerika, kvinnliga statschefer. Det är mer än vad Europa och övriga världen kan skryta med.
Tiotalets viktigaste fråga blir en annan: Ska världen lyckas legalisera droger eller kommer Latinamerika att gå under i den våldsvåg som drogförbudet föder?