WASHINGTON.
- Det handlar ändå inte om att se honom. Det viktigaste är att vara här med
alla människor, säger Alzo Slade, en av många svarta amerikaner som igår
vallfärdade till USA:s huvudstad.
Inte ens världens mäktigaste man syns särskilt bra från två kilometers håll.
Tony Smith har ändå bestämt sig för att den lilla kullen vid
Washingtonmonumentet är en bra plats att sikta in sig på.
- Jag nöjer mig med en tv-skärm i dag.
Han har tagit ledigt från jobbet i Kalifornien och har kört hit hela sin
familj, inklusive yngste sonen Nicolas, till ett Washington som under
morgontimmarna bjuder på tio minusgrader.
- Han kanske inte förstår poängen helt och hållet, men jag vill att han ska
bära med sig det här i livet. Det kommer att ge honom så mycket energi när
han reflekterar över att han faktiskt var här just i dag.
Vita, svarta, latinos, unga, gamla -- runt Washingtonmonumentet finnshela USA
representerat. Men dominansen av svarta är påtaglig. Det märks hur mycket
den här dagen betyder för USA:s afroamerikaner.
- Slaveriet är ju USA:s arvssynd. Det här betyder att vi kommit så ofantligt
långt. Och det var inte bara vi svarta som gjorde det, med bara de svarta
rösterna kan man inte vinna. Det var USA:s vita som bestämde sig för det
här. Vi har förtroende för varandra nu, säger Tony Smith.
Inte alla nöjer sig med att stå långt ifrån Barack Obama. Kampen om de bästa
platserna var hård tidigt på morgonen. Flera målmedvetna besökare hade till
och med packat blöjor för att slippa stå i kö till de få bajamajorna.
Vid halv sextiden rullade fulla tunnelbanetåg in från förorterna i Maryland
och Virginia och redan klockan sex såg Independence Avenue ut som ett
katastrofområde: polis och militär försökte desperat hålla utrymningsvägarna
öppna.
Parkeringshusen fylldes på nolltid och klockan sju var de bästa platserna på
National Mall paxade.
Men dagen började ännu tidigare för många. Sydsvenskan var med när Alzo Slade
och Jirmar Proctor vid midnatt hoppade på en skraltig gammal buss i New
York. Att offra en natts sömn för att se Obama svära presidenteden var inga
problem.
- Det här är mållinjen. Många människor har gjort av med många rädslor de här
två åren, säger Alzo Slade.
Att åka buss har blivit en viktig politisk symbolhandling för USA:s svarta. I
början av 60-talet anordnades "freedom rides" till de ännu
segregerade sydstaterna och 1963 åkte tiotusentals människor till
huvudstaden för att vara med vid Martin Luther Kings tal. Traditionen
fortsatte 1995, då hundratusentals svarta män åkte buss till Washington för
den mer kontroversiella Million Man March i Washington, anordnad av Louis
Farrakhan. Inför Obamas installation räknade myndigheterna med minst 10 000
bussar.
I Alzo Slades och Jirmar Proctors buss är de flesta passagerarna svarta -- och
de kan inte bärga sig inför den sekund då Obama tar över. Jirmar har stora
förhoppningar: han vill ha ordentliga satsningar på sjukvård och utbildning.
Han vet att det blir svårt att åstadkomma, men tror att USA har tålamod.
- Folk förstår att det krävs mer än en man. Vi hamnade i det här tillsammans.
Mycket har hänt med landet sedan Obama satte igång sin kampanj. Det som många
dömde ut som omöjligt är nu verklighet. Men Shawn Peters, som köpte sin
bussbiljett i sista minuten, tror att de kommande fyra åren får ännu större
betydelse för hur svarta och vita lever tillsammans.
- Rasfrågan kommer nog inte att försvinna, men med en svart president blir
hela tanken om vit överlägsenhet så uppenbart idiotisk att den passerar en
viktig gräns.
När det är dags för Obama att svära eden har solen tittat fram och
temperaturen når nästan noll. Tystnaden under talet är stämningsfull --
längre bak i publiken lyssnar åskådarna genom små bärbara radioapparater --
men när allt är klart exploderar publiken. En av dem som jublar är Tracy
Johnson.
- Jag vill att han ska ta oss ur krigen och fixa ekonomin. Det enda jag är
orolig för är att folk ska tro att det kommer att gå snabbt och att de
tappar tålamodet.
Redan klockan tre tvingas Alzo Slade rusa tillbaka till bussen. Men det var en
viktig dag för honom. För mer än fyra decennier sedan marscherade hans
föräldrar med Martin Luther King just här.
- De har berättat för mig om det. Så jag ser det som en skyldighet mot mina
barn, som visserligen inte är födda än, att vara med om det här, så att jag
kan berätta om det för dem.
Och vad tror du att dina barn kommer att åka buss till?
- Förhoppningsvis något som är lika stort och glatt som det här.