För tre år sedan tecknades ett avtal som skulle göra slut på kriget i
Kongo-Kinshasa. Men istället för att bekämpa varandra har soldaterna vänt
sig mot kvinnorna.
Bara i den provins där Panzi-sjukhuset ligger skedde ifjol över fyrtiotusen
våldtäkter, enligt organisationen Global Rights. En siffra de själva bedömer
vara i underkant eftersom många kvinnor inte vågar berätta om övergreppen.
En annan organisation, svenska PMU Interlife, räknar med att så mycket som var
tredje kvinna i landet har blivit våldtagen.
Våldet har också blivit grövre. Soldaterna sticker upp knivar och skjutvapen
i kvinnorna och tvingar deras män att se på under dödshot, berättar doktor
Denis Mukwege, chefsläkare på Panzi-sjukhuset i Bukavu.
Våldtäkterna har blivit en del av krigföringen. Målet, menar han, är att
förstöra kärnan i samhället – familjerna.
– Det är effektivare än att döda.
Cecile Mulolo Kamwanya är psykolog på Panzisjukhuset. Hon jobbar med de mest
traumatiserade kvinnorna.
– Vi försöker läka kvinnorna fysiskt och psykiskt, men de åker hem till sina
byar och blir våldtagna igen, säger hon. Vi har haft kvinnor som varit här
tre gånger. Dagligen möter jag patienter som mår så dåligt att de inte
längre vill leva.
Bakom våldet står soldater från de olika grupper som tidigare krigade mot
varandra. De kvinnor vi intervjuar säger att förövarna tillhör Interahamwe,
en milisgrupp från Rwanda. Men en FN-rapport från i år pekar även ut landets
egen regeringsarmé.
Någon polis finns inte att vända sig till och antalet fall där någon
våldtäktsman har gripits är få, enligt Amnesty international.
Kvinnorna själva sätter sitt hopp till den stora FN-styrka som finns i landet.
– Allt vi vill är att de ska hjälpa oss att få bort soldaterna från våra
skogar, säger sextonåriga Bengi Mabikano som blev våldtagen i våras, några
dagar före sitt eget bröllop.
De våldtagna kvinnorna verkar inte stå överst på FN:s lista enligt doktor
Mukwege.
– Tusentals kvinnor ute i byarna riskerar att dö om de inte får hjälp, säger
han.
När han bett om skydd för att kunna nå de mest avlägsna byarna har han fått
nej.
– Det är märkligt, eftersom de säger att de är här för att hjälpa oss.