Vänskap med väst väger tungt för ledarna

När arabförbundets utrikesministrar idag håller krismöte i Kairo kommer de att uttala sitt stöd för den palestinska saken. Några hårda tag mot Israel är inte att vänta – trots att israeliska F16-plan och apachehelikoptrar anställer blodbad i Gaza.

Förklaringen är att flera av arabledarna balanserar på slak lina mellan hänsyn till sina vänner i väst och fruktan att dra på sig de egna folkens vrede.

Egypten slöt fred med Israel redan 1978. President Hosni Mubarak är allierad med USA i kriget mot terrorismen. Men Egypten är också hemland för det Muslimska brödraskapet, en sunnitisk rörelse ur vilken Hamas uppstått.

För Mubarak utgör brödraskapet ett hot. Därför kan han inte vända Gaza ryggen. I höstas medlade Egypten mellan Hamas och Israel. Efter Israels bombattacker erbjöd man sjukvård för sårade.

Men regimen i Kairo tycker lika illa om Hamas som om Brödraskapet. Egyptisk trupp har de senaste åren agerat fångvaktare och hållit Gazas södra gräns stängd.

I den inbördes palestinska rivaliteten satsar Mubarak, precis som USA och Europa, på president Mahmud Abbas från det sekulära och mer västvänliga Fatah. På hemmaplan håller han Brödraskapet kort; med jämna mellanrum kastar han dess medlemmar i fängelse.

Inte heller kung Abdullah i Jordanien har något emot att Israel försvagar Hamas militärt. Landet har sedan länge fred med Israel. Efter den 11 september 2001 slöt kung Abdullah upp bakom USA i jakten på islamistisk terror.

Samtidigt har över hälften av hans befolkning palestinska rötter, de är ättlingar till människor som flydde undan Israel 1948-49 och efter sexdagarskriget 1967. Av hänsyn till sina undersåtar måste därför kungen nu mana Israel till besinning.

Saudiarabien, det kanske mäktigaste arablandet, styrs av kungahuset Saud som bekänner sig till wahhabismen (en sträng variant av sunniislam) och regerar enligt sharia. Den stenrike kung Abdullah ger bistånd till palestinska grupper, men är samtidigt en viktig allierad till USA.

I de båda krigshärjade länderna Irak och Liba­non är sunniter och shiamuslimer fiender. Båda länderna styrs av USA-vänliga, men svaga regeringar, som har fullt upp med att hålla ihop sina länder. Det hindrar inte att det shiitiska Hizbollah, som är Libanons starkaste vapenmakt, samarbetar med sunnitiska Hamas i Gaza – enligt principen min fiendes fiende är min vän.

Det lilla oljeriket Qatar framhålls ibland som arabvärldens liberala föredöme. Därifrån verkar tv-bolaget al-Jazira. Någon fullfjädrad demokrati är landet inte. Emiren Hamad bin Khalifa al-Thani har skapliga förbindelser med Israel och förser samtidigt Hamas med pengar.

För Syrien och Iran är Israels attacker mot Gaza lättare att hantera. Båda regimerna är vänner till Hamas och fiender till Israel. Samtidigt inser ledarna såväl i Damaskus som i Teheran att ett militärt ingripande till stöd för Hamas skulle utlösa en vedergällning från Israel och USA som är omöjlig att överblicka.

Den syriske diktatorn Basher al-Assads sekulära regim gav sig i höst in i trevande fredssamtal med israelerna för att få tillbaka de ockuperade Golanhöjderna. Turkiet agerade mellanhand. Men samtalen avbröts utan resultat.

Iran är inget arabland. Men det var det shiamuslimska prästväldet som sände ut de jihadister som en gång bildade Hizbollah i Libanon. Idag stödjer regimen i Tehe­ran såväl Hizbollah som det sunnitiska Hamas med pengar och vapen. Israel är dödsfienden och president Mahmoud Ahmadi­nejad har upprepade gånger sagt att den judiska staten bör utplånas.

Den önskan delar han med många araber på gatan – men knappast med de USA-stödda regimerna i Kairo, Amman och Riyad.