När FN:s klimatmöte i polska Poznan inleds om en vecka tänker Vattenfalls
koncernchef Lars G Josefsson visa upp 121 000 små figurer i återvinningsbart
material.
En för varje person som klickat sig in på kraftbolagets hemsida på nätet och
skrivit på dess klimatmanifest.
Jippot i Poznan blir kulmen på det statliga svenska företagets stora
klimatkampanj. I flera månader har Vattenfall puffat för uppropet i
påkostade helsidesannonser i internationella medier.
”Discover what your signature can do for the climate”, står det i propagandan
med bilder där moln av fejkade namnteckningar formas till spirande träd som
pressar sig upp genom ofruktbar ökenmark eller till ren snö över en alptopp.
”Upptäck vad din signatur kan göra för klimatet.”
När Josefsson i oktober förhandsvisade de första pappfigurerna vid
EU-parlamentet i Bryssel förklarade han:
– Vattenfall tar ledningen i kampen mot klimatförändringen.
Manifestet består av tre punkter:
Sätt pris på koldioxiden.
Stöd utvecklingen av klimatvänlig teknik.
Gör det enklare för konsumenter att välja.
Uppmaningarna riktas mot världens regeringar, som i Poznan representeras av
tusentals tjänstemän, experter och ministrar.
Hyckleri, tycker Greenpeace och en rad andra organisationer, däribland tyska
Die Grünen och det svenska miljöpartiet.
– Vattenfall är en ledande aktör i Europa på kolkraft och utsläpp av
växthusgas. Regeringen har som ägare all makt. Men de väljer att sitta med
armarna i kors, säger miljöpartiets klimatexpert Per Bolund.
Utanför tyska Cottbus får en blek höstsol de väldiga rökplymerna som väller
upp ur Schwarze Pumpes två kyltorn att se mörka ut.
– Det du ser är mest vattenånga, säger Martina Weiss. Det mesta av svavlet får
vi bort med rening. Koldioxiden är osynlig.
Hon dröjer en sekund med blicken.
– Tyvärr kan vi inte göra något åt koldioxiden ännu.
Martina Weiss är civilingenjör vid Vattenfall Europe och ansvarig för bolagets
yttre kommunikation om kolkraftverken i den tyska delstaten Brandenburg.
Hon tar oss med på en rundtur i anläggningen, som hon känner utan och innan.
Martina Weiss har trettio år i branschen och var med redan på den tiden då
det kommunistiska Östtysklands kolkraftverk inte bara spred växthusgaser,
utan stora mängder svavel, koldamm och tungmetaller i stort sett utan
rening.
– Nu har vi helt andra miljökrav, säger hon. Fast i grunden är det samma grej.
Vi eldar kol, kokar vatten och producerar energi.
En topografisk ljuskarta vid informationshallen visar Vattenfalls tyska
imperium. Fyra stora kolkraftverk bara här i trakten av Cottbus, omgivna av
enorma dagbrott där sextio miljoner ton brunkol årligen grävs upp.
Tillsammans har de en effekt på 7 420 megawatt – mer än sex gånger så mycket
som kärnkraftverket i Barsebäck hade när det var i drift. De spyr samtidigt
ut en och en halv gånger så mycket koldioxid som samtliga utsläppskällor i
Sverige.
– Tysklands energiförsörjning bygger på kol. Att sluta elda brunkol vore
förödande för industrin, säger Martina Weiss.
Vi går genom kontrollrum där operatörer håller uppsikt över effekt och utsläpp
på datorskärmar, genom hallar med rörledningar, och passerar dånande
turbiner och generatorer, som målats i blått och gult.
Så kommer vi fram till själva pannan: en jättelik svart kamin.
Genom en lucka med pansarglas kan vi se rakt in i ett rött inferno där kolet
brinner.
– Det är över tusen grader där inne, upplyser Martina Weiss.
Till sist visar hon oss upp i ett tornrum, högst upp i kraftverket, mer än 160
meter över marken. Utsikten är magnifik.
I norr ser vi kyltornen och rökmolnen från Jänschwalde, i sydost Boxberg och
västerut breder det månlandskap som utgör Welzows-Süds dagbrott ut sig.
Rakt nedanför oss ligger en liten anläggning med skinande rörledningar. Det är
Vattenfalls pilotanläggning för att avskilja koldioxid och lagra den i
bergrum.
– Den är liten, men viktig, säger Martina Weiss.
Tekniken kallas oxyfuel. Den innebär att brunkolen eldas i syrgas istället för
luft. Koldioxiden kan då avskiljas ur vattenångan, fångas in och
komprimeras. På sikt ska den lagras i marken i tömda gas- eller oljefält. På
så sätt ska kolkraften bli ren – och i framtiden inte längre bidra till att
jorden förvandlas till ett växthus.
Arne Mogren, chef för Vattenfalls klimatkontor, hoppas mycket på den nya
tekniken.
– Vi tror på en framtid för kolkraften, men inte för utsläppen, säger han.
Nästa steg efter pilotanläggningen vid Schwarze Pumpe är en
demonstrationsanläggning, som delvis kan finansieras av EU. Sen måste det
byggas pipeliner många mil genom Tyskland till lämpliga platser där lagring
kan ske.
I kommersiell drift kommer den koldioxidfria kolkraften tidigast år 2020.
– Vattenfall har aldrig dolt att vi släpper ut koldioxid. Vi är en del av
problemet och då måste vi också vara en del av lösningen, säger Mogren.
Miljöpartiets klimatexpert Per Bolund är inte imponerad av Vattenfalls
satsning på ny teknik.
– Det är en väldigt liten pilotanläggning de har därnere. Tekniken är dyr.
Ingen vet om och när det kommer att fungera i riktig drift. Vattenfall säger
2020, andra mer realistiska bedömare talar om 2030. Sanningen är att ingen
vet om det funkar överhuvudtaget.
Vattenfall ägs av svenska staten. Och det är ytterst lönsamt. Förra året drog
bolaget in 24 miljarder kronor i vinst åt skattebetalarna.
– Problemet är att Vattenfall har två ansikten. I Norden satsar de hyfsat på
förnybar energi. I Tyskland och Polen nästan bara på kol, säger
miljöpartisten Per Bolund.
Miljöpartiet vill att regeringen som ägare ställer krav på Vattenfall: Bolaget
ska i alla länder det är verksamt satsa på förnybar energiproduktion. En
plan för avveckling av kolkraften i Tyskland och Polen måste upprättas
Per Bolund tycker att Vattenfalls kampanj om ”ren kol” är oärlig.
– Problemet är att de använder den där pilotanläggningen som alibi för att
fortsätta att tjäna pengar på kraftverk som släpper ut enorma mängder
koldioxid. Och nu ska de dessutom bygga nya kolkraftverk i Tyskland!
Den 30 september i år meddelade en miljödomstol i Hamburg att Vattenfall får
bygga ett 1 640 megawatts kolkraftverk i Morburg. Utslagen blev slutpunkten
i en hård strid mellan det svenska kraftbolaget och delstatsregeringen i
Hamburg, som styrs av kristdemokraterna och de gröna.
Vattenfall hade fått förhandsbesked av den tidigare regimen i regionen att
starta bygget. När de nya politiska makthavarna ville stoppa bygget gick det
svenska bolaget till domstol – och fick rätt.
– Vattenfall är ett internationellt företag, säger Arne Mogren. Då måste vi
utgå från varje lands förutsättningar. I Tyskland finns ju ingen vattenkraft
att bygga ut. Kärnkraft går inte av politiska skäl. Då återstår kolet.
Nästa avsnitt: Fredrik Reinfeldt om statens ansvar för Vattenfalls
koldioxidutsläpp.
Tidigare avsnitt: Han bryter Polens svarta guld (22.11) Svenska staten river
tyska byar (25.11).