KFAR QARA. Lille Abdullah har knutit en svart palestinasjal över hjässan,
stuckit en käpp innanför bältet och förvandlats till krigare. Med en bister
min höjer han sin leksakspistol mot familjens katt som smyger runt på
diskbänken.
Pang!
Fayroz Zahalka ler bekymrat mot sin son. Hon hyser inget tvivel om vem som är
fienden i leken.
– Kriget i Gaza har tagit honom hårt. Han har ju inte kunnat undgå att se
tv-bilderna från Al Jazira på alla döda palestinier.
Hon tar med sig en kopp kaffe till köksbordet och slår sig ner.
– Det är likadant med barnen i min skola. De är arga och ledsna. De bestämde
själva att skriva brev till vår premiärminister, Ehud Olmert. De skrev att
det är omänskligt det som Israel gjort mot människorna i Gaza.
– Vet du, säger Feyroz. För varje nytt krig, varje nytt blodbad, blir jag
själv allt mer förvirrad över min identitet. Vem är jag? Israel eller
palestinier? Jag är ju båda delarna. Men för varje ny tragedi blir jag allt
mer palestinier.
I staden Kfar Qara i norra Israel tillhör alla de sextontusen invånarna
landets arabiska minoritet. De är ättlingar till de palestinier som blev
kvar när så många av deras landsmän fördrevs vid staten Israels födelse 1948.
Feyroz Zahalka och hennes make Iad har fyra barn. Hon är högstadielärare i
matematik. Han är chef över Israels samtliga shariadomstolar, som dömer i
familjerättsliga tvister mellan landets muslimska medborgare.
En gång i tiden var Fayroz aktiv i Israels arbetarparti Labour, som nu leds av
försvarsministern Ehud Barak. Men när den andra palestinska intifadan bröt
ut på Västbanken kunde hon inte längre stödja ett sionistiskt parti. I valet
på tisdag tänker hon som många andra i Kfar Qara lägga sin röst det arabiska
partiet Balad.
Kriget i Gaza har gjort det svårt att vara arabisk israel.
– Jag har ju inte själv valt att leva i en judisk stat, säger Feyroz Zahalka.
Jag föddes in i det här. Mina förfäder är palestinier. De bodde här långt
innan israelerna kom.
Det dröjer länge än – men om sådär tio år måste Abdullah ta ställning till om
han vill göra värnplikt. För judiska ungdomar är den obligatorisk. Araber
får välja och så gott som ingen rycker in.
– Kommer aldrig på fråga! säger Feyroz. Israels armé dödar ju bara
palestinier. Aldrig att min son får tjänstgöra där.
Så kastar hon en blick efter lille Abdullah, som slunkit ut i trädgården med
pistolen och sin käpp i högsta hugg.
– Vi hade judiska vänner på besök, berättar Feyroz med låg röst. Abdullah
vågade inte ta dem i hand för att hälsa.
Hon suckar djupt.
– Jag försöker förklara både för honom och barnen i skolan att vi trots allt
är del av Israel. Men det är svårt efter allt det hemska som skett.
Tre veckor före valet beslutade Israels centrala valkommitté CEC att förbjuda
två arabiska partier att delta: Balad och United Arab List-Taal.
Det skedde på begäran av ledaren för det ultranationalistiska partiet, Avigdor
Lieberman, som på sistone skördat stora framgångar i opinionsmätningarna och
tycks spetsa in sig på att bilda koalitionsregering med högerledaren
Benjamin Netanyahu.
Arabpartierna stödjer terrorister som förnekar Israels rätt att existera,
anklagade Lieberman med syftning på Hamas i Gaza.
En vecka senare upphävdes beslutet av Israels högsta domstol.
Men för Walid Zahalka var bannlysningen bara ännu en bekräftelse på att
araberna i Israel, trots sin rösträtt, betraktas som andra klassens
medborgare.
Walid är advokat och svåger till Feyroz. I många år har han hjälpt araber i
israeliska domstolar.
– Israels araber känner av diskrimineringen i livets alla delar, slår han fast
utan omsvep.
Walid har fört statistik i vanliga brottmål.
– Om två personer grips för stöld har juden femtio procent större chans att
frias än araben. Fälls de åker araben i fängelse. Juden slipper nästan
alltid undan med böter eller samhällstjänst. Domarna tror inte på araber. I
hela Jerusalem finns en enda arabisk domare, säger han.
Israeliska medborgare som har stämpeln arab i sitt pass är utestängda från en
lång rad jobb: Försvarsindustrin. Luftfart. Utrikesförvaltningen.
Kraftförsörjning. Samt en rad högre myndighetsjobb. Kort sagt allt som har
med landets säkerhet att göra.
Den kanske allvarligaste diskrimineringen, menar Walid Zahalka, gäller
tillgången till mark och rätten att bygga.
– Myndigheterna gör inga byggnadsplaner för arabiska områden. Så vad händer?
Varje nytt arabiskt hus är ett svartbygge. Just nu finns det åttatusen
brottmålsärenden i domstolarna som gäller arabiska svartbyggen. Det enda jag
som advokat kan göra är att kämpa för att mina klienter ska få lägre böter.
I Kfar Qara pågår valrörelsen för fullt. Staden är nerlusad med valpropaganda,
nästan bara för arabiska partier och vänsterpartier.
Störst av alla är affischen på Jamal Zahalka, ledaren för Balad – partiet som
först förbjöds och sedan åter tilläts delta i valet.
På en gård alldeles intill det väldiga porträttet sitter åttioårige Ibrahim
Zahalka och puffar på sin vattenpipa under ett litet citronträd. Jo,
bekräftar han med ett brett leende. Familjen Zahalka är stor och
inflytelserik bland landets araber.
Ibrahim har bara tagit en paus i valarbetet för sin son.
– Jag har knackat dörr hela förmiddagen och delat ut valsedlar, säger han.
Partiets budskap? Ibrahim Zahalka tvekar inte.
– Fred och jämlikhet. Vi vill leva i det här landet tillsammans med judarna.
Men de måste erkänna oss som sina jämlikar.
Kriget i Gaza, som kostade 1 300 palestinier livet, fördömer han med mörk
blick. Och inte för att han gillar Hamas, säger han. Men att som Israel
motivera blodbadet med raketbeskjutningen från Gaza, det tycker Ibrahim är
falskt. Vad ska palestinierna där nere göra när de hålls isolerade från
omvärlden?
– Om du låser in en katt och svälter den så är det klart att den klöser på
dörren.
Så gammal han är försöker Ibrahim Zahalka vara optimist. Något till övers för
USA har han inte. Men nu hoppas han på Obama.
– Hans far är ju muslim, säger han och skrattar.
När solen står som högst ljuder böneutroparens maning över byn. Allahu Akbar
– Gud är stor, ekar det i gränderna.
Flera hundra män strömmar till. Ett ypperligt tillfälle att sprida
valpropaganda. När bönen är över flockas därför partiarbetarna med sina
trycksaker utanför moskén med den gyllene kupolen.
Vänstern från Hadash är där. Kvällen innan besökte vi deras valmöte under röda
fanor och Lenins porträtt. Då diskuterade de varför de arabiska kvinnorna
vänt politiken ryggen. Nu sprider de lappar med rubriken Gaza var stark.
Utanför moskén finns också folk från Balad och United Arab List.
Den ende som saknas av byns politiker är professor Mahmoud Zahalka. Han är en
avlägsen släkting till de andra Zahalkas.
Vi hittar honom hemma i hans hus där han sitter och läppjar på en kopp te.
Mahmoud Zahalka var en gång i tiden rådgivare åt Labourledaren Yitzak Rabin,
fredsmäklaren och Nobelpristagaren som 1995 mördades av en högerextrem
jude. Men Rabins nutida efterträdare Ehud Barak ger han inte mycket för.
– Barak är Mr War, säger han kort.
Mahmoud Zahalka anklagar politikerna i de andra arabiska partierna för
korruption. Dessutom förstår de att inte att det enda som hjälper om
araberna ska kunna leva tillsammans med judarna på jämbördig fot är
utbildning, utbildning, utbildning.
En sak till är Mahmoud Zahalka irriterad över: De israeliska arabernas
splittring i så många småpartier.
– Ett enat arabparti i Israel skulle stärka oss, säger Mahmoud Zahalka.
Därför har han själv bildat ett nytt.