I tretton år har Brasilien diskuterat hur landet ska göra för att luckra upp sitt orättvisa utbildningssystem. Trots att över häften av Brasiliens invånare är afrobrasilianare har endast en tiondel av dem lyckats ta sig in på universiteten. Det är därför det inte går att hitta svarta läkare, tandläkare eller bankdirektörer i Brasilien. Alla är vita.
När president Dilma Rousseff godkände kvoteringslagen i förra månaden väckte den rädsla bland de vita som vant sig vid att inte behöva konkurrera med hälften av befolkningen när det gäller att få de välbetalda jobben.
– Den här lagen är en tvångströja för utbildningen. Den kör över universitetens självbestämmanderätt, säger senatorn Aloysio Nunes Ferreira för mittenpartiet PSDB och får medhåll av privatskolornas förbund.
Intagningsreglerna till universiteten ska vara lika för alla. Den här lagen är diskriminerande, säger Amábile Pacios, ordförande för Fenep, till den brasilianska dagstidningen O Globo.
Den som stridit mest för att kvoteringslagen ska vinna laga kraft är Paulo Paim, den ende av Brasiliens 81 senatorer som är afrobrasilianare. Han menar att det finns de som inte vill att fattigas barn når universiteten.
– Hade vi inte fått genom denna lagen hade det inneburit att fattiga, svarta och indianer inte kommit in på universiteten, säger Paulo Paim för regeringspartiet PT.
Det svåra med att utforma lagen har varit hur kriterierna för den positiva särbehandlingen ska ställas. Den vita majoriteten i kongressen godkände först inte hudfärg som ett av kriterierna eftersom rasbiologi är förbjudet enligt landets konstitution. Först med tillägget att kvoteringen även skulle gälla de som gått den kommunala grundskolan vann lagförslaget stöd.
Eftersom fattiga, svarta och indianer oftast går den kommunala grundskolan och merparten av den vita eliten går i privatskola innebär den positiva särbehandlingen att afrobrasilianare nu får tillgång till hälften av landets universitetsplatser.
Ett av de 59 federala universiteten där de nya reglerna redan börjat gälla är Universidade Federal de Rio de Janeiro, UFRJ. Universitetet är mest känt för sin läkarutbildning som grundades 1808 av det portugisiska kungahuset.
Utbildningen, som är gratis, är en av de svåraste att komma in på i Brasilien. Förutom att nästan hundra procent av eleverna är vita har de flesta gått i privatskola hela sitt liv för att klara intagningsprovet. Sydsvenskan knackar på i sal B:26. Förstaårseleverna har en föreläsning om andningsorganens uppbyggnad. Föreläsaren använder mikrofon för att överrösta sorlet. Av kursens 107 elever är en afrobrasilianare.
I pausen går jag fram till den 59-åriga föreläsaren Fani Rubinsztajn, som är doktor i celldifferentiering, och frågar vad hon tycker om den nya lagen.
– Varför ska studenter kvoteras in för att de är svarta. Jag är jude. Ska judar också kvoteras in? Och homosexuella och alla andra minoriteter. Det går inte. Man ska ta sig in på sina egna meriter, säger hon.
Fani har föreläst på läkarutbildningen i 36 år och har vunnit priser för sin pedagogik, men hon anser inte att läkarutbildningen behöver demokratiseras.
– Om de som gått den kommunala skolan tar hälften av platserna gör det att många av de andra, duktiga eleverna inte kommer in. Brasilien kommer att missa många av sina bästa hjärnor på den här lagen, säger hon.
Efter föreläsningen pratar jag med två elever som sitter längst fram i den bullriga salen. För att komma in på läkarlinjen har de gått i privatskola under hela sin uppväxt.
Aline, som är tjugo år, har till och med gått en privatskola som bygger sin utbildning på den pedagogik som används vid högskoleprovet. Från första klass har hon drillats i logiken att kryssa i rätt svarsalternativ av fem möjliga.
– Vill du komma in här måste du plugga mycket, svarar Aline Afonso Cherman.
Att det även krävs föräldrar som kan betala en privat skolutbildning som kostar mellan 48 000 och 240 000 kronor om året nämner hon inte. Bredvid henne sitter Maria. Hon har också gått en privat skolutbildning.
– Jag tycker att det är fel att den nya lagen går på hudfärg. Jag tycker den endast ska gälla de som är fattiga. Och inte hälften av platserna. Det är för mycket, säger Maria Eduarda Rocha.
Hon tycker att det är populistiskt av regeringen att skapa en kvoteringslag istället för att ta itu med grundproblemet som är den kommunala grundskolan. Endast sjutton procent av eleverna som går ut ett kommunalt gymnasium har tillräckliga matematikkunskaper för att ta sig in på universitetet.
– Det är där regeringen ska satsa. Inte genom att stifta nya lagar, säger hon.
När studenterna börjat lämna salen går jag fram till Heron, 21 år, som är klassens ende afrobrasilianare. Han bor i Bangu, en förortskommun som är känd för att ett av Brasiliens värsta fängelse ligger där. Heron Botelho har gått i kommunal skola under hela sin uppväxt, men lyckats ta sig in på den eftertraktade läkarutbildningen, trots att det ibland saknats läromedel, lokaler och ibland också lärare på hans skola.
– Jag gjorde högskoleprovet och fick väldigt bra resultat. Det räckte för att komma in. Men det var lång kö så jag kryssade i rutan för afrobrasilianare och kom in redan i år. Jag tycker det är bra att denna möjlighet ges, säger han.
Det svåra är att klara utbildningen.
– Jag vet att jag har ögonen på mig. Jag måste klara examen annars kommer alla att säga att svarta inte kan bli läkare.
De olika busslinjerna mellan Bangu och elituniversitetet försvårar utbildningen för honom. Avståndet är inte mer än två mil, men i och med att staten inte satsat på kollektivtrafik åt förortsbor tar det honom minst två timmar att komma till universitetet och tre timmar att komma hem.
– Jag är nästan alltid trött, säger Heron Botelho.
En av hans kursare knackar mig på ryggen och vill också bli intervjuad. Hon kommer från det vita, södra Brasilien, och bor i en lägenhet i Rio som hennes föräldrar hyr åt henne. Hon vill varna för att den nya kvoteringslagen kommer att missbrukas.
– Jag har redan hört att elever som gått privatskolor börjat skriva in sig på den kommunala utbildningen för att de ska kunna kvoteras in, säger Nayana Castellani, 22 år.
På vägen ut från den medicinska fakulteten passerar vi kaféerna där läkarstudenterna tar sina raster. Ett av kaféerna ägs av det afrobrasilianska paret Luiz och Sonia.
– Vet du vad de vita studenterna frågar mig? Vem de ska betala till. Bara för att jag är svart tror de att jag är anställd och inte får lov att hantera pengar. De fattar inte att jag ÄGER det här kaféet, säger Luiz Ramilho, 57 år.